I går var det SM-final i innebandy Globen. Jag var inte där. Ni vet varför.
Likt Storvreta vant sig vid att uppleva finaldramatik, fyra av de fem senaste åren, har jag som innebandyreporter på UNT gjort lite samma sak. Jag var på plats och berättade om glädjen när Stefan Forsman förde laget till klubbens första titel, just i Globen för fem år sedan. Likaså de båda efterföljande gulden nere i Malmö Arena. Och jag stod i den mixade zonen i fjol när ilskan och besvikelsen var så stor efter den första finalförlusten. Men alltså inte den här gången.
Artiklarna har varit många i samband med SM-finalerna. Inför finalen 2011 fick jag idén om en annorlunda bildlösning till en förhandsartikel. Jag bad spelarna i Storvretas beryktade förstafemma att något sånär dressa upp sig som huvudpersonerna i Quentin Tarantinos De hänsynslösa (Reservoir Dogs). Efter runt 500 poäng tillsammans på två säsonger kunde man kallat dem för mycket men så var idén i alla fall. Spelarna köpte den. Fotograf Staffan Claesson likaså. Även bra idéer kan sluta i pannkaka. Men resultatet blev riktigt bra, mycket givetvis tack vare Claessons skicklighet när han stod på taket på simhallsdelen av Fyrishov och tog bilden.
Vill man vara lite elak kan man dock säga att Storvretas främsta vapen under den gångna säsongen gått från att vara De hänsynslösa till att vara De uddlösa. Men bara om man vill vara lite elak alltså.
Den här vårens Storvretartiklar har mest handlat om ett sportsligt fiasko och en delvis utrensning i truppen. Stora namn och tillika trotjänare har fått gå i form av Kohonen, Holtz och Jacobson. Och ni har väl inte glömt att man redan under säsongen öppnade dörren för Hyvärinen att kliva rakt över till AIK.
Storvreta gör givetvis rätt som förändrar i laget. Normalt sett får tränaren ta smällen av uteblivna framgångar men att Stefan Forsman skulle få gå bara tio månader efter att anställts som chefstränare med ansvar för hela föreningens sportsliga utveckling på sikt kändes aldrig aktuellt. Att då inte ändra om något i spelartruppen vore som att be om en ny tiondeplats. Nu har dock Storvreta tryck på nej, tack-knappen lite oftare än jag förväntade mig. Och jag är inte ens helt säker på att det är över än.
Forsman och Storvreta har gjort de känner att de måste göra. Och man måste säga att det varit modigt. Klubben har annars inte behövt ta några riktigt svåra eller obekväma beslut under lång tid. Det har ju mest bara rullat på – åt rätt håll.
Sällan har så många haft så mycket åsikter om Storvreta som under den här våren. Det går inte att säga annat än att klubben berör. Det märker inte minst vi av på unt.se där det klickas flitigt på det mesta som rör Storvreta IBK. Trots att inga artiklar handlat om en SM-final.