Jag har en bortadopterad katt. Nala är lite egen, skulle hon utredas skulle hon möjligtvis få en diagnos. Kämpigt med det sociala samspelet, aggressionsproblematik och bits ibland. Käkar elsladdar twentiefourseven. Googlediagnosistering är inget jag rekommenderar men det stod psykisk störning. När jag hälsar på Nala så händer det att hon skriker. Det är en gul katt som är elak mot henne. Jag blir skogstokig och går ut och skriker på den gula katten: GE FAN I NALA! Och mumlar att man ska behandla alla med respekt osv. Jag är inte dum i huvudet. Jag fattar att den gula katten inte vet bättre, men om jag skriker kanske den fattar att det är fel.
Det har gjorts en undersökning på idrottande barn, inte katter, men jag har ju inga barn så jag får ju ta det som ligger mig närmast. 25 procent av ungdomar som är medlem i en idrottsförening upplevs ha blivit kränkt av en träningskamrat enligt genomförd undersökning på uppdrag av Friends. Hos lagsportande killar är procenten 40. Nu kanske pianospelande föräldrar tänker att de aldrig ska låta sina barn idrotta utan låsa fast de vid instrumentet. För att en sådan här undersökning inte ska tolkas helt fel och undvika att barnidrotten saneras vill jag göra en vinkling.
Barn är barn.
De kan vara elaka, de prövar sig nämligen fram vad som är rätt och fel. Utveckling kallas det. Alla har förmodligen någon gång kränkt någon. Varsågod alla morsor som har barn som aldrig gör något fel en kränkning adresserad till er: det gäller även era barn, de är inte felfria bara ni som har en sned bild. Ingen kränkning är okej och det är vi vuxna som måste bemöta kränkningen. Vi måste tala om för ”kränkaren” att det var fel. Den kränktas självkänslas ska lagas och sedan ska vi skapa en miljö där alla trivs igen. De behöver inte älska varandra, men de ska kunna vara i samma miljö och behandla varandra med respekt. Och det är precis det vi lär oss i idrotten. Vi lär oss samarbeta och värdegrund!
Fler skulle behöva idrotta.
Någon förening som kan ta emot en gul jävligt otrevlig katt?