Kvartetten som vägrar sluta

Våren 2001. Storvretaspelarna sitter i buss med destination Hälsingland och Hudiksvall. Med i bussen finns en och annan champagneflaska, men dessa snackas det inget om på vägen upp.
Ombyte, uppvärmningen och 60 minuter innebandy. Sedan ska champagneflaskorna plockas fram.
Var det tänkt.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
I stället för sång och firande på vägen hem i bussen var det tyst. Knäpp tyst.
Kvalsegern hemma med 5-2 över Hudik/Björkberg var inte vatten värd - än mindre champagne - då det blev förlust med 6-2 borta.
- Man trodde inte att det var sant, det var helt sjukt, säger Jesper Berggren om kvalmissen.
- När vi kom hem körde bussen direkt till Storvreta och Ärentunaskolans matsal. Där var det massor av folk, det var ju tänkt att bli en stor fest. Dessutom var det något liveband som var där och hade skrivit en Storvretalåt som var helt otrolig, minns Berggren.
- Det var nästan pinsamt, erkänner Kim Johansson.
Efter att ha nosat på elitserien de två föregående säsongerna fick alltså högsta serien - och festandet - återigen vänta. I alla fall en månad till. Kval nummer två gick bättre och alltsedan april 2001 har den röda klubben kunnat kalla sig elitseriemässig.

Spelarna på den tiden hette Christer Rönnmark, Robert Granath, Ralf Olssson och Kenny Spångberg. För att bara nämna några.
De flesta är borta från matcherna i Fyrishov sedan länge, men ett par av dem som nu åter gör sig redo för match i högsta serien var med redan då.
Kim Johansson, som nu har en plats till höger i superligans vassaste kedja; den med Mika Kohonen som center och med Hannes Öhman som vänsterforward, var med redan då. Han var bara 21 år gammal, men rutinerad i jämförelse med ungtupparna Jesper Berggren och Staffan Jacobson. Johansson stack senare en sväng till Norge och därmed är det endast Berggren och Jacobson som varit med hela vägen.
Om det inte vore för sportchefen Max Holst. Som visserligen inte spelade i fjol, men ändå var med i verksamheten i allra högsta grad som sportchef.
Han ser med glädje tillbaka på tiden då Storvreta såg till att börja förknippas med innebandy runtom i landet.
- När vi sitter och snackar om gamla säsonger i bussen så kommer jag aldrig ihåg. Jag blandar alltid ihop allting. Men då vi gick upp i elitserien sitter ju ganska fast förankrat. Alla som har gått upp vet vilken kraftansträngning det är, speciellt med tanke på vilka knappa resurser som det var på den tiden.
Att spela i elitserien visade sig dock snart vara betydligt svårare än att spela i ettan. Holst såg till att ordna den historiska första poängen i elitserien till Storvreta IBK då han med endast tre sekunder kvar av ordinarie tid lyckades få in bollen borta mot Karlstad.
- Var det så? Det borde man ju komma ihåg, säger Holst när han blir påmind om det.
Jesper Berggren och Kim Johansson minns bättre.
- Jag tror nästan att jag gjorde första målet i hemmahallen, säger Berggren.
Johansson kontrar:
- Jag gjorde i alla fall klubbens första mål någonsin i elitserien. Det var borta mot Jönköping och Micke Jansson stod bakom mål och spelade fram mig, jag satte den lågt i bortre hörnet, säger "Kimmen".
Storvreta fick dock vänta på den första segern. Den kom inte förrän i omgång nio. Inte en dag för tidigt om du frågar Holst, som lovade att han inte skulle raka sig den dagen det blev vinst, samt att han skulle börja snusa!?
- (skratt) Ja, det var ju ett ganska bra löfte, säger Holst mest på skämt.
- Men nu har jag precis lovat att jag ska sluta.
Segrarna kom i tätare takt men inte nog ofta för att Storvreta skulle slippa kvala sig kvar.
Framgången resultatmässigt var såklart kul, men enligt Holst var det minst lika roligt att få vara med på resan då publiktillströmningen sköt fart.
- Det var härligt för oss som fick vara med om det. Det spelades minnesvärda matcher och en målglad innebandy där det svängde väldigt mycket i matcherna. Det bidrog nog till att det skapades ett väldigt sug. Innebandyn var väldigt expansiv i det där läget och det fanns en generation som stod och väntade på det här, men vi kunde inte drömma om att vi skulle fylla Fyrishov. Det blev som en hype. Sedan när man åkte och spelade mot något Stockholmslag var det 50 friska på läktarna. Och då var det fuskräknat.

Sedan fem år tillbaka har Storvreta varit ett givet slutspelslag. Guldsnack har florerat i stort sett inför varje säsong men det har just stannat vid snack. Även om i alla fall en finalplats varit nära ett par gånger.
- Vi har skaffat oss en bra position, vi ska vara med och slåss om guldet varje säsong, bara det klaffar när det gäller, säger Kim Johansson.
Max Holst:
- Det är vad som driver oss, önskan om framgång, att vi ska få vara med hela vägen. Vi har krupit upp mot toppen och lärt oss på vägen och allting i min värld säger att vi kommer att vinna SM-guld.
Jesper Berggren är säker på sin sak.
- Det kommer att bli av. Jag kommer inte att sluta förrän jag har vunnit guld med Storvreta.

Kvartetten som vägrar sluta

INNEBANDY. Säsongerna kommer och går. Så även spelarna. Men Storvreta behåller sin position som ett av landets mest framstående innebandylag på herrsidan och sedan elitseriepremiären för sju år sedan finns faktiskt en uthållig kvartett kvar.