Förmodligen inte en så vanlig fras, för jag tror inte att orten leder länets inflyttningsliga, men Månkarbo levererar.
De har gjort det förut. 2003 levererade de min första kärlek. Fin kille, men utrymme för förbättringar med tanke på att jag blev dumpad. Nu elva år senare är Månkarbo på hugget igen och jag tänker inte på korvmojen. Visst den är känd, men detta är av en helt annan klass. Jag tänker på Rikard Grip, förbundskapten för svenska längdskidåkarna. Jag har en kompis. Jag kan inte nämna hennes namn med risk för ett skott i pannan. Hon har pratat om Grip på jobbet hela OS och googlat honom 10 gånger. Googlesök kan ju inte hända Månkarbograbbar alltför ofta så han är lätt värd en staty i Månkarbo.
Jag känner Rikard pyttelite. Jag hade inte förstått storheten i hans jobb.
Jag har åkt en skidtävling då var jag sex år gammal. Det var runt fotbollsplanen hemma på gården. När jag var så långt borta från starten som möjligt dvs. 200 meter så ramlade jag. Jag kom inte upp. Alla körde om mig. Pappa stod gissningsvis och pratade U-värden med någon på starten (pappa är glasmästare) och där låg jag med ihoptrasslade skidor och min servicekille dubbeljobbade. Det slutade med att jag grät, högljutt. Då kom han springandes över planen och hjälpte mig. Jag var sjukt arg. Givetvis inte på mig själv utan på pappa. Det var ju hans fel att jag ramlat. Alla vet, även Northug, att en skidåkare aldrig är bättre än sin vallare. Jag vann en dinosaurie och har sedan dess haft svala känslor för längdskidåkning.
Nu får jag omvärdera. Jag älskar längskidor. Jag och min pojkvän lyssnade på tjejernas 4x5 kilometer på radio. Jag grät och min pojkvän utbrast att han var kär i Kalla. Jag grät lite till, men det kändes helt okej. Hellre det än Frida Norén. (Av samma anledning som att man inte ska välja frikort i hemstaden).
Förstår ni att vi är med om något historiskt. Vi har så många medaljer av längdåkarna att jag inte kan räkna och de leds av pojken från orten där vi brukar köpa korv och en Pucko. Otroligt!