Mister Sirius, del 2
Den stora satsningen
Nu började det hända saker i Sirius.
1964 vann Djurgården SM-guld i fotboll, samma år som Sirius slog Huvudsta med 6–1 och klarade sig kvar i division III.
I Djurgårdens mästarlag spelade landslagsmännen Hans ”Tjalle” Mild, Leif Eriksson och målvakten Arne Arvidsson, den blivande landslagsmannen Hasse Nilsson och Torsten Furukrantz.
Ett år senare hade samtliga skrivit på för Sirius – i division III.
Problemet – för Sirius – var att Eriksson och Nilsson hade kontrakt med Djurgården, som vägrade släppa sina stjärnor. Båda blev ettårsfall och tvingades alltså kvar i Djurgården under 1965.
Men mästarlaget från Stockholms Stadion var splittrat. Sönderköpt enligt många – av en division III-klubb från Uppsala.
Men 1965 var det bara Hans ”Tjalle” Mild av Djurgårdskvintetten som var klar för klubben.
Sirius lyckades inte vinna division III, man blev bara trea. Seriesegrare blev Gimo, som på hösten 65, när segern var säkrad, fick ett telegram från Djurgården där följande stod att läsa: Vi höja bägaren med druvans saft, för ärlig seger utav egen kraft!
Att landslagsspelaren Leif Eriksson vid 23 års ålder skrev på för Sirius var en jättesensation. Exakt hur det gick till när han värvades till Uppsala minns han inte.
– Jag tror att jag träffade ”Åmål”-Persson (värvarbas i Sirius) och Owe Bergström, säger Leif Eriksson i dag.
Hur gick snacket i Sverige vid den här tiden?
– Det var lite chockartat … Alla skrev att det handlade om pengar, men det var småpengar och för min del var det viktigast att skaffa en utbildning och då passade Uppsala bra. Men fotbollsmässigt var det ett nerköp, självklart, säger Leif Eriksson, som blev staden Uppsala trogen med undantag av några fotbollssejourer i Örebro SK och i franska Nice, där han blev utsedd till landets bäste spelare 1973.
Ulf Wahlquist värvades från Hammarby och spelade hela höstsäsongen 1965 i Sirius.
– Jag var nog nummer ett som kom till Sirius, säger Wahlquist och syftar på inledningen på den stora värvarkarusellen.
Ulf Wahlquist var spelaren som tog steget från IFK Dannemora/Österby till lirarnas lag, Hammarby, där en annan nordupplänning redan spelade, Tom Turesson.
– Jag tror att det var Owe som ringde mig och undrade om jag var intresserad av att komma till Sirius. Jag var ju Uppsala- och Dannemorakille från början. Jag visste inte så mycket om Owe då, man kände förstås till honom, att han var med i Sirius bandy. Jag var ju så ung då, så man brydde sig inte så mycket om det där, säger Ulf Wahlquist.
Det dröjde inte länge förrän Wahlquist blev Siriusspelare.
– Owe och ”Åmål”-Persson kom ner till Studan där jag jobbade på den tiden. Sedan var det klart. Jag gjorde debut mot Gimo på hösten 1965.
Bollen var i rullning …
Segrarna och förlusterna
Lagbilden på division III-laget Sirius i Brunnhages fotbollsbok 1966 är nästan osannolik.
Ulf Wahlquist, Matz Allan Johansson, Leif Eriksson, Hans ”Tjalle” Mild, Hans Nilssson, Peter Ahlund, , Torsten Furukrantz, Leif Abrahamsson, Arne Arvidsson, Per Hansson och Christer Johnsson.
Sju av spelarna hade mångåriga allsvenska meriter (Wahlquist, Johansson, Eriksson, Mild, Nilsson, Furukrantz och Arvidsson), tre spelade i landslaget (Eriksson, Mild och Arvidsson) och en skulle göra en landskamp senare (Nilsson).
Detta stjärnspäckade lag åkte runt på idrottsplatser i Spånga, Gustavsberg och Malmköping och spelade derbyn mot UIF. I den högre divisionen, tvåan, spelade Gimo – distriktets bästa lag.
När Sirius vann höstmatchen 1966 mot UIF med 5–0 var det 3 210 som tittade på.
– Owe hade en dröm, att Sirius skulle spela i Europacupen och det var därför som laget spelade i vita tröjor och inte i klubbfärgerna blått och svart. Real Madrid spelade ju i vita tröjor … säger Jan Hedin, främst bandyspelare i Sirius mellan 1963 och 1978 men även fotbollsspelare.
Fotbollsintresset i Uppsala – och i hela distriktet – var på väg uppåt. Sirius må ha varit illa omtyckt ute i landet, men i Uppsala med omnejd hade publiken upptäckt vad som var på väg att hända.
Två år senare, 1968, slogs publikrekordet på Studenternas. Över 12 000 såg Sirius kvalbesegra Landskrona med 1–0 och säkra en historisk allsvensk plats. Matchvinnare var Ulf Wahlquist, spelaren som Owe Bergström värvade från Hammarby 1965.
En av Owe Bergströms drömmar hade gått i uppfyllelse.
På fyra säsonger gick Sirius från division III till allsvenskan.
Publiken strömmade till. Första säsongen i allsvenskan, 1969, hade Sirius ett hemmasnitt på nästan 10 000 trots att man blev sist i tabellen och att majoriteten av publikplatserna på Studenternas idrottsplats var obekväma ståplatser.
Sirius var tillbaka i allsvenskan 1973 och 1974, nu med landslagsspelare som Roland Grip och Hasse Selander.
Men sagan var på väg att ta slut. Den grund som byggts upp med Owe Bergströms pengar började sakta men säkert att raseras. Fem år senare, 1979, åkte Sirius ur division II. Klubben var tillbaka där man började 1965.
– Jag släppte greppet om Sirius efter uppflyttningen 1968. Jag gifte mig och skaffade familj samtidigt som jag måste stoppa utflödet av pengar. Det som grämer mig mest är att det som byggdes upp raserades, berättade Owe Bergström för UNT:s Bengt Carlsson.
Nu tog andra människor över i Sirius. Owe Bergströms engagemang avtog, men hjärtat fanns kvar i föreningen som kostat honom så mycket.
Människan och förlusterna
Han var snäll, Owe Bergström. För snäll, säger många. Snäll så att det gränsade till naivitet, säger andra.
När Owe Bergströms namn förs på tal får Per Hansson något varmt i sinnet. Det är nästan så att man kan skönja en tår i ögonvrån trots att intervjun görs på telefon.
– Owe var med när jag tog studenten 1968 och han var med när jag och Margareta gifte oss i Vallvik 1974. Han var där som enda representant för Sirius, berättar Per Hansson.
– Han blev lurad. Han behandlades inte väl, säger Hansson lågmält.
Owe Bergströms namn kommer för alltid att vara förknippat med Sirius.
– Det var en fin karl … Han fanns med runt laget hela tiden och åkte med på bortamatcher. Men han var för snäll när det gällde pengar, säger Thord Engstrand, svensk mästare i bandy för Sirius på 60-talet.
Owe Bergström visste förstås att hela härligheten kostade pengar – hans pengar. Familjens pengar. Men framgångarna för bandylaget och så småningom fotbollslaget kan ha förblindat det faktum att allt egentligen var i fritt fall. Utom kontroll.
– Jag tyckte att Owe var en bra person. Han tyckte om att synas, den gode Owe. En fin människa som aldrig spelade dryg. När Owe fick gå över isen i sin vita fårskinnspäls, då trivdes han, säger Sune Sagström, i dag 85 år och mångårig spelare och framför allt ledare på nästan alla positioner i Sirius.
Var Owe naiv?
– Jo, det kan man nog säga … säger Sagström.
Många, eller rentav alla, vittnar om Owe Bergströms fina egenskaper. Han var ödmjuk som få.
En eftermiddag för 13 år sedan ringde det i Ulf Wahlquists telefon. Han var styrelseledamot i Sirius på den tiden. Det var Owe Bergström som ringde.
– Han var sjuk då och satt i rullstol. Han frågade mig om det var möjligt att få komma in med bil på Studenternas för att få se matchen … Om det var möjligt … säger Ulf Wahlquist och trycker på orden på ett känslosamt och speciellt sätt.
Mannen som skapade Sirius, som satsade hela sin förmögenhet på Sirius, frågade försiktigt om det var ”möjligt att få se matchen.”
– Owe var världens snällaste människa, säger hustrun från det andra äktenskapet, Gun Bergström, som träffade sin blivande man första gången 1976. Två år senare gifte de sig.
Pengarna var borta. Man kan föreställa sig vilka känslor som bubblade inombords i Owe Bergström. Han gick i personlig konkurs, bland det värsta som kan hända en människa.
– Pappa var extremt mentalt stark, säger dottern Pia.
Men det skulle inte stanna där …