Tack för mig, det har varit roligt
Det här är min 474:e sportkrönika i Upsala Nya Tidning.Och den sista. Från och med måndag lämnar jag sportredaktionen på UNT och blir nyhetschef på unt.se.
Vad skriver man när det är sista gången man skriver? På något sjukt sätt känns det lite som ett ett testamente.
Jag har svårt att tro att det finns så många roligare jobb än att vara sportkrönikör. Och ändå slutar jag. En hälsoundersökning, med tonvikt på hjärnan, borde kanske genomföras.
Höjdpunkterna har varit fantastiska och många.
Om någon under 1990-talet skulle ha påstått att vi skulle få vara med om ett allsvenskt fotbollslag på herrsidan i Uppland, så hade det inte bara varit jag som hade skrattat.
Den 26 oktober 2002 blev det en sanning på Rambergsvallen i Göteborg när Enköpings SK tog steget upp, och det efterföljande dygnet var bland de roligaste under min tid på UNT-sporten.
Jag garanterar att aldrig har ett förlorande lag och dess supportrar varit så glada som när ESK förlorade med 3-4 mot Häcken. Euforin kände inga gränser, och väl tillbaka i Enköping väntade ett fullsatt Enavallen dukat till fest. Det dygnet var på många sätt det märkligaste jag har varit med om som bevakare av sport i Uppland, men också bland det roligaste jag har varit med om.
Möjligen har ni svårt att tro mig, men känslan när Sirius gick upp i superettan på Vilundavallen i höstas var på många sätt densamma, och reaktionerna i Uppsala visade hur efterlängtad Sirius återkomst i elitfotbollen var. Besöksstatistiken på unt.se/sport krossade alla gamla rekord, våra servrar fullkomligen glödde, och förväntningarna inför vårsäsongen är enorma.
Den absoluta höjdpunkten som sportkrönikör på UNT-sporten var fotbolls-VM 2003 i USA.
Jag fick möjligheten att följa VM-slutspelet på plats, från öppningsmatchen mot USA i Washington till VM-finalen i Los Angeles mot Tyskland.
2001 hade jag varit på plats i San Diego för att följa Ulrika Karlssons proffsdebut och proffsligan Wusas tillblivelse. Det var också på många sätt en stor händelse, men VM-turneringen var så oändligt mycket större.
Jag har minnen från varje match, varje arena och varje ögonblick, men större än när Bälingeanfallaren Josefine Öqvist avgjorde VM-semifinalen mot Kanada blir det aldrig.
Möjligheten att komma laget nära var stora tack vare "Jossan" och Sara Call, men speciellt tack vare Uppsalatränaren Per Hansson som fungerade som assisterande förbundskapten till Marika Domanski-Lyfors.
Domanski Lyfors prisades och lovordades för framgångarna i EM-slutspelet 2001 och VM-slutspelet 2003, men ingen har egentligen förstått hur stor del Per Hansson hade i framgångarna. Hansson betydde minst lika mycket för Domanski-Lyfors som Lagerbäck betydde för Söderberg. Per Hanssons förmåga att forma ett lag av individuella storheter är snudd på i klass med stora tränare som handbolls-Bengan, simmar-Chrunak och hockey-Bengt-Åke. Det hade varit enormt roligt att se vad Per Hansson hade åstadkommit som förbundskapten för damlandslaget, eller för den delen som huvudtränare för ett allsvenskt herrlag. Nu känns det som att chansen för att det händer är borta, och det är riktigt tråkigt.
Höjdpunkterna har som sagt varit många, som att få träffa Marcus Ragnarsson på plats i Philadelphia, att få följa det svenska friidrottslandslaget under vinterförberedelserna i sydafrikanska Stellenboch, att följa en Novemberkåsan under de mest vidriga förhållanden som kan tänkas, att väja för renar på väg mot Kiruna för att se Tierp i hockeyallsvenskan, att se Sirius besegra Kalix i minus 35 gradig kyla, eller att få se den legendariske friidrottsledaren Kurt Pettersson stilla fälla floder av glädjetårar på Studenternas läktare när han efter drygt sextio års slit i friidrottsklubben Enköpings AI äntligen fick uppleva klubbens första individuella SM-guld.
Men det har också hänt en hel del tråkigheter.
Som alla de ekonomiska problem och galna satsningar som en hel del uppländska klubbar har dragit på sig under åren.
Värst har Sirius bandy och -fotboll, och ESK Fotboll varit, där det känts som om klubbarna ibland bara har varit minuter från konkurs. Hittills har de likt katter alltid landat på tassarna, men visst känns det som att de har förbrukat majoriteten av sina nio liv? Förhoppningen är att man har dragit lärdom av de senaste årens turbulens, och att de två föreningarna bygger stabila ekonomiska grunder att stå på. Just nu känns kursen stabil, och jag hoppas att de fortsätter så.
De senaste problemklubbarna i kategorin är Rospiggarna och Almtuna.
Båda har valt bort att betala arrende eller hyra till kommunen.
Pressen är naturligtvis oerhört hård på elitlag från sponsorer och supportrar, men att välja bort räkningar för att kunna få ihop en slagkraftig trupp är hur man än vrider och vänder på det en form av ekonomisk dopning.
Uppenbarligen har båda klubbarna valt att leva över sina tillgångar.
Även om man på kort sikt kan nå framgångar genom att leva över sina tillgångar så finns det väldigt få klubbar som på lång sikt har kunnat bygga framgång på det sättet.
Jag tror inte att det är många som vill ha elitserieishockey i Uppsala mer än mig, och jag skulle älska att se Rospiggarna köra hem några SM-guld till. Men att inte ha ekonomiskt täckning för satsningarna är knappast rätt väg att gå.
Jag har fått en hel del ris och ros från er läsare genom åren, och båda har varit mest roligt. Aldrig har jag fått så mycket ris som efter en krönika om en "skamfilad" Hammarbyklack, och aldrig så mycket ros som efter en krönika om ungdomsidrott.
Fortsätt att bry er, och fortsätt att skälla och berömma sportskribenterna. Vi lyssnar på er, även om vi inte alltid tycker eller gör som ni vill.
Tack för tålamodet med mina 474 krönikor. Punkt slut.
Så jobbar vi med nyheter