Att boka in Aron Anderson för en intervju blir därmed lite av en utmaning. Första intervjutillfället får avbokas på grund av en illasinnad magbakterie till följd av en resa till Marocko. Efter ett par veckors pusslande lyckas vi slutligen klämma in femton hastiga minuter på Arlanda.
– Jag tror att det är bra med lite tidspress i livet. Då blir det mindre av att bara lalla runt.
Aron Anderson ler, sveper en smoothie samtidigt som han kastar regelbundna blickar på sitt armbandsur.
Kanske har han mer än många andra lärt sig ta tillvara på det livet har att erbjuda. De senaste åren har han synts flitigt i både tv-rutan och på föreläsningar och många har fått ta del av hans historia om cancerbeskedet som i unga år ställde allt på ända. Om hur han som sjuåring började känna en stegrande smärta i sittande läge, om hur läkarna så småningom hittade en tumör i korsbenet i bäckenet och hur han trots cellgiftsbehandling och en initialt krympande tumör till slut blev tvungen att opereras. Korsbenet i ländryggen ersattes med en metallkonstruktion med följden att känsliga nerver skadades. Sedan dess sitter han i rullstol med endast viss känsel i sina ben. Idrotten som redan innan varit en viktig del av hans liv blev efter operationen ännu viktigare. Ett år efter att han opererats började han idrotta igen, med Paralympics som främsta inspirationskälla och mål. Han satsade på friidrott och tog bland annat guldmedalj i junior-VM.
– Tonårstiden var förstås kämpig, som den är för alla. Jag var knappast den coolaste i klassen och jag var inte den som gick på fester. Jag pluggade mycket och idrottade resten av tiden kan man säga.
Han siktade mot Paralympics i London 2012 men fick under resans gång höftproblem, opererades för att få en ny höftled, tappade rörlighet och plötsligt var London inte längre aktuellt.
– Jaha, vad ska jag göra nu då, minns jag att jag tänkte. Det var min dröm att bli professionell friidrottare och nu var den plötsligt bortblåst. Vändningen kom när en vän hörde av sig och utmanade mig att armcykla till Paris i syfte att samla in pengar till Barncancerfonden. Uppdraget gav mycket publicitet i media och tanken föddes att jag kanske skulle kunna leva på den här sortens äventyr.
Och visst kunde han det. Idag driver Aron Anderson ett välmående företag med två anställda. Han ger hundra föreläsningar per år och äventyren har bestått i allt från att delta i Vasaloppet, Tjurruset och Stockholm Marathon till att som första rullstolsburna person bestiga Kebnekaise och simma över Ålands hav.
Du har funnit en mening och drivkraft utifrån flera svåra situationer, hur har det format dig?
– Många gånger har jag försökt jaga lycka genom att vinna saker. Jag tänkte att om jag bara vinner det här eller det där så blir allt bra. Det fungerar inte så. Man behöver klura ut vad som passar en själv. Jag hade tidigare drömt om att bestiga berg men aldrig tagit det på allvar. Men jag har insett att livet kan vara kort och därför försöker jag istället ta tillvara på det jag brinner för och leva utifrån att om jag skulle dö i morgon skulle det vara okej, även om jag naturligtvis inte vill det.
Kan vem som helst bli äventyrare då?
– Det kan man på sitt sätt. Allt beror på hur man definierar det och det kan man endast göra själv. Ett äventyr behöver inte betyda att man är fysisk och bestiger ett berg. Det kan lika gärna innebära att starta upp ett företag eller det du gör nu, att skriva en artikel. Det viktigaste är att prova på det man är intresserad av.
Femton minuter går snabbt och det är dags för Aron Anderson att fara vidare. Hur hektisk dagen än varit kommer han inte att strunta i kvällens träningspass. Att träna tillsammans med sina vänner gör han ofta och gärna. Tur är väl det. I januari tar han nämligen med sig 25 noga utvalda personer, bland dem Molly Sandén och Danny Saucedo, på sitt hittills största äventyr och fysiska utmaning. Att bestiga Kilimanjaro med målet att samla in minst 500 000 kronor till Barncancerfonden.
– Jag har hittat min grej nu. Via äventyren kan jag dessutom göra skillnad och bidra till att fler barn ska kunna överleva cancer. Det är någonting som ligger mig oerhört varmt om hjärtat.