Det är från farfar som Anton Andersson fått idrottsintresset. Farfar spelade bandy i Vesta och ishockey i Almtuna. Han gick bort 2015.
Pappa och mamma är nämligen inga atleter.
– Mamma stickar och pappa spelar orgel och piano på fritiden. Mamma är lite intresserad av sport, men pappa ... han är ointresserad. Det var farfar som tog med mig till bandykul, säger Anton med ett leende.
Han är bara 20 år men spelar ett spel som påminner om en 30-årig målvakt med landslagsmeriter. Hans insats mot Vänersborg var bland det bästa som har setts på Studenternas – någonsin ...
– Jag har nog aldrig sett något bättre, säger den gamle Siriusliberon Micke Persson, som spelade i både Västerås SK och landslaget och som har sett bandy i långt över 40 år.
Anton Andersson är förstås medveten om att han gjorde en bra match, men han tar det hela med ro. Ingen hybris här inte.
– Jag satte mina grejar, säger han anspråkslöst.
Efter matchen fick han beröm av målvaktstränaren Fredrik Lindkvist, som för övrigt har betytt – och betyder – mycket för båda målvakterna i Sirius.
– Han är ovärderlig, helt fantastisk. Han är pedagogisk och tydlig och lätt att jobba med, säger Andersson.
Det är inte bara Anton Andersson (och Erik Persson) som är bra just nu, det är hela laget. Från nederlagstippat (minst sagt) till en slutspelskandidat. Man brukar säga att målvakten är halva laget, så det går inte att underskatta de insatser som Andersson och Persson gör.
– Jag lever min dröm. Jag har alltid önskat att spela på Studan ända sedan jag såg mina första matcher runt 2007. Det känns faktiskt lite surrealistiskt just nu, säger han med ett skratt.
Räddningarna i lördags var många och kvalificerade, ja rent av orealistiska, som när han nöp straffen av Jocke Hedqvist.
– Jag var inne i ett flow. Det fanns inte en chans att de skulle göra mål på mig, och det var en skön känsla, säger Anton, som dock är ödmjuk mitt i all uppståndelse. Han verkar stå med båda fötterna på jorden.
– Jag hade bra hjälp av försvaret, det är nyckeln för mig.
Framgången kommer nog inte att stiga den unge målvakten åt huvudet.
– Jag får väl säga att jag gjorde mitt livs bästa match mot Vänersborg och nu handlar det om att hantera det. Det handlar inte om att göra jätteräddningar, det handlar om att göra så få misstag som möjligt.
Konkurrensen mellan Anton Andersson och Erik Persson verkar nyttig för dem båda. Persson är nämligen lika bra även om han inte har gjort någon "Vänersborgsmatch" ännu.
20-årige Anton Andersson är en Siriusprodukt. Allt började när farfar Bosse tog med honom till bandykul. Och målvakt, det har han varit från början.
– Jag tyckte det var coolt att stå i mål. Jag ville inte vara som alla andra och jag tyckte att målvaktsutrustningen var häftig.
En del målvakter kan säkert betraktas som lite lata. Det gäller dock inte Anton Andersson.
– Jag tycker att det är kul att träna. Om man inte tränar hårt lurar man bara sig själv. Jag vill bli bäst i världen och då gäller det att träna.
Det finns två lag i Anderssons värld: Sirius Bandy och ... Arsenal!
Det fanns en tid – för inte så länge sedan – när Anton Andersson kände att han måste göra något åt sitt Arsenalintresse. Det var inte hälsosamt längre, det blev helt enkelt för jobbigt.
– Men jag har blivit bättre. Nu känns det inte lika hårt när de förlorar.
Att vinna mot Tottenham känns dock otroligt skönt, särskilt när em handfull av de andra Siriusspelarna – med Viktor Lundberg i spetsen – håller på Tottenham.
Det finns dock ytterligare ett fotbollslag som ligger Anton Andersson varmt om hjärtat: Sirius.
– Det är klart att jag håller på Sirius i allsvenskan. Jag har sett en del matcher och har stått i Västra, säger han.
Nu väntar Villa på bortaplan (fredag) och så Vetlanda hemma på söndag.
– Vi tar en match i taget. Esa (Määttä, tränaren) har sagt att vi behöver en poäng till för att säkra en plats i elitserien. Men visst, det skulle vara kul att spela slutspel ...