UNT:s Håkan Lundh har valt ut sex SM-finaler som på ett eller annat sätt sticker ut. Tre av dem spelades på Studenternas i Uppsala och resten på Söderstadion i Stockholm. Tänk på att det är ett urval och att det förstås finns fler minnesvärda finaler.
1975: Ljusdal–Villa 8–4
Det var SM-final mellan Torbjörn Eks Ljusdal och publiklaget Villa.
Båda lagen var på jakt efter klubbens första SM-pokal. Det skulle bli en jämn match, så var det i alla fall sagt i förhandssnacket.
Men det blev inte alls jämnt. Det blev ett genombrott för 20-årige Stefan Johansson, en Stockholmsfödd (eller Solna) Ljusdaling som flyttade till Hälsingland när han var tre år gammal.
Ljusdal vann med 8–4 och Johansson gjorde osannolika fem mål.
Ingen annan spelare i bandyhistorien har gjort fler än fem mål i en final – och detta under en tid när det inte gjordes lika mål som i dagens bandy.
– På min tid var 12 mål i en final enormt många. Det brukade vara tillknäppt och få mål, säger Stefan Johansson, som är 64 år i dag och bor i Ljusdal.
Under fyra säsonger på 1980-talet spelade han i Sirius tillsammans med bland andra brorsan Jörgen Johansson, som var landslagsmålvakt.
Minnena från finalen 1975 är många och ljusa. Men det är svårt att veta vad som är riktiga minnen och vad som är minnen från tv-bilder och fotografier. Men en sak vet Stefan Johansson: att det inte är målen han minns mest.
– Det var efter finalen när jag stod inträngd i ett hörn och 20–25 reportrar ville prata med mig. Då såg jag någon som trängde sig fram och det var pappa som räckte fram 250 spänn, 50 kronor för varje mål. Det är ett klart minne, säger Johansson.
Pappa Bertil Johansson var AIK:are och spelade fotboll i klubben, där han gjorde 46 allsvenska matcher och även en a-landskamp.
Direkt efter SM-guldet på Söderstadion var euforin stor hos både Ljusdal och Stefan Johansson. Det tog en tid innan guldhjälten fattade vidden av sin insats.
– Det var mer senare när folk började prata om finalen och alla mål. Just där och då var det mer ett lyckorus, säger han.
Något målrekord var det dock inte för Johansson. En gång gjorde han 14 mål i en skolmatch och under sin tid i Norge (Drammen) gjorde han nio mål i en match, men det är klart, att göra fem i en SM-final är betydligt större.
– Jag var ung då, bara 20 år, och det fanns inga nerver. Jag var mycket mer nervös när jag spelade final i Norge, och då var jag över 30 år.
Stefan Johanssons bandykarriär är oerhört lång. Han lirade på elitnivå i 37 år och slutade inte förrän han var 52, då som spelare i norska ligan.
Det blev även fyra säsonger i Sirius, några av dem tillsammans med sin bror Jörgen som var målvakt och som var med i det första svenska landslaget som tog guld, vid mästerskapet i Chabarovsk 1981.
– Det var Stefans fart jag minns mest, den var grym. Sedan Jörgens långa utkast till Stefan, som var duktig på ett ta ner bollen på tennis – och han tajmade åkningarna på ett bra sätt, säger förre Siriusspelaren Michael Persson, som lirade ihop med Johansson även i Västerås SK.
Numera har Stefan Johansson släppt bandyn, men han går regelbundet och tittar på Ljusdals matcher på Idrottsparken.
– Jag är ganska mätt på bandyn, jag har ju ägnat i stort sett hela livet åt bandy. Är det för kallt ute, då stannar jag hemma.
Men SM-finalen i Uppsala, den ska han se.
– Ja, jag åker ner till Uppsala, det är där som finalen ska spelas. Jag såg inte någon av finalerna i Stockholm. Bandy ska spelas utomhus, säger han med ett skratt, som dock inte betyder att han ironiserar.
– Tänk dig några grader kallt och solsken. Kan det bli bättre?
Får han som han vill på lördagen?