”Det kan bli damernas bästa final någonsin”, sade Skutskärs spelande tränare Johanna Pettersson på presskonferensen inför finalen.
90 minuter senare på Studenternas och få kan säga emot.
Det var galet och gasen i botten vad gäller känslor av två lag som i strålande solsken sken i kapp med den ena stora prestationen efter den andra.
Mycket roligare än så här blir det inte:
Tidigt Skutskärsmål som från ingenstans, snabb kvittering följt av hårt AIK-tryck, en Skutskärsstraff och självmål. Följt av en avgörande hörna.
Damernas SM-final på Studenternas blev en ny klassiker där Skutskär spelade sin första SM-final någonsin mot de femtonfaldiga mästarna AIK.
Tidernas mest oväntade guldlag? Skutskär passar väl in i den bilden. Resan de har gjort är på många sätt overklig.
En efter en klev de in, de nya, hungriga Skutskärsspelarna. Och hjältar blev de på en gång. Den nya framtidens bandylag vann med 3–2 i SM-finalen.
Gång på gång under veckan hade de båda lagen tränare påpekat vikten av att våga hålla i bollen och etablera långa anfall.
Men vem hade kunnat vänta sig att den lilla klubben från landsbygden, första gången skulle gå till blixtattack direkt?
Och agera fullständigt våghalsigt under långa perioder?
Och hur kul blev det inte redan omgående på Studenternas när Skutskär gjorde första målet. Ett klassmål, dessutom.
Skutskär var ju trängt mot väggen, nere i brygga, under de första nio minuterna. Då, som från ingenstans, tråcklade sig Linnea Gunnarsson igenom fyra AIK-försvarare och den tidigare guldvinnaren med Kareby skickade in bollen bakom Linda Odén.
Målet var fullständigt ologiskt, egentligen.
Det var Skutskärs final.
Och Olga Rodinovas.
Snabb, teknisk – och framförallt begåvad med ett stort mod spelade Skutskärs stjärna på ett sätt som inte avslöjade att det var den första för henne inför en så stor publik.
Efter 1–1 i halvtid kom 2–1 för Skutskär direkt i andra halvlek. Galina Mikhaylova revs ned och Olga Rodinova förvaltade straffen för 2–1.
Att Alina Zinkevitch var så olycklig att hon stötte in 2–2 i eget mål gjorde inget. Med mindre än tio minuter klev Olga Rodinova fram igen, den här gången på hörna.
Det bara small. Guldmålet.
Efter 22 raka SM-finaler i Uppsala mellan 1991–2012 försvann bandyfinalen för två år i Solna och tre år i Stockholm. Nu var finalen tillbaka där den på många sätt hör hemma och det blev ett nytt publikrekord för bandyfinalen på damsidan direkt.
5 198 personer.
Wow!
Välkommen hit och välkommen hem, säger jag.
Att så många personer kom till Studenternas redan klockan 11.00 är en stor seger för dambandyn som inte för så länge sedan befann sig på en bakgård i Idrottssverige.
Förra året: Avsaknad av spelare och eländes elände, krisens knackande på damernas bandydörr och allmän varning för att det skulle gå åt skogen. Det var förhandssnacket. AIK tvingades ställa in säsongen 2016/2017 på grund av spelarbrist medan Skutskär drog igång sin elitsatsning på damsidan för två år sedan.
Med AIK tillbaka på allvar och Skutskär på gång visar sig verkligheten vara betydligt ljusare.
Konkurrensen är hårdare på toppen med AIK, Skutskär, Kareby och Sandviken och med dem kan en bredd också skapas. Den saknas i dag när seriesystemet på damsidan är riktigt smalt.
Här har herrbandyn ett ansvar och just här riktade målvaktslegendaren Andreas Bergwall en dundrade kritik i SVT:s direktsändning: ”Kan man betala 60 000 kronor i månaden för en herrbandyspelare kan man inte säga att man inte ha ekonomi för att ha råd med flick- och damverksamhet i sin förening”.
Kanske kan 5 198 personer förändra även den verkligheten.
Makten är alltid folkets.