Det var i april 2013 som olyckan var framme i Tjeckien. Isabelle Söderberg körde på ett hål i vägen och kraschade svårt. Hon ådrog sig bland annat en spräckt ryggkota och omfattande skador i ansiktet. Ett och ett halvt år senare är Söderberg nästan återställd, i alla fall vad gäller det vanliga vardagslivet. Hon berättar att hon mår bra och väntar på att få göra de där sista käkoperationerna som ska göra att hon får permanenta tänder i framkäken igen.
– Jag vill vara utan olyckan, men inte utan erfarenheterna från olyckan. Jag har lärt mig väldigt mycket, det har varit lärorika år, berättar Söderberg.
Hur ofta tänker du på olyckan i dag?
– Det är klart att jag tänker tillbaka. Jag blir ju påmind varje dag då jag behöver plocka ut löständer till exempel. I början tog det jättemycket energi, men det har lagt sig och nu är man van vid det.
Vägen tillbaka till cykelsadeln har varit lång. Söderberg berättar att hon aldrig känt någon rädsla efter kraschen för att återigen beträda cykeln. Det som i stället har hindrat henne är den stora smärta som följt samt domningar hon drabbats av i händer. Lösningen kom i somras då Söderberg, efter tips från sin bror, gick till en kiropraktor med stor erfarenhet av just cyklister.
– Hon knäckte till ryggen lite och sade även att jag behövde träna upp överkroppen mer.
Funderade du någon gång på att ge upp?
– Nej, jag har aldrig funderat på att lägga av. Däremot så funderade jag väl lite i somras hur livet skulle vara utan cyklingen.
Fokus har varit att träna upp just överkroppen för att på så sätt bli av med smärtan som strålat ned från nacken.
– Jag tränade mycket styrka och efter ett tag så sade kiropraktorn att jag borde sätta mig på cykeln igen.
Hur var det då?
– ”Ska jag cykla nu?” frågade jag mig. Jag kopplade cyklandet till smärta det var därför det var lite svårt, men successivt blev det bättre. Jag tränade hårt på gymmet och sade till mig själv att om jag lyfte tresiffrigt innan november så skulle jag köra SM i bana (velodrom) i december.
Sagt och gjort. Plötsligt lyfte Isabelle Söderberg tresiffrigt och SM-starten blev därmed ett faktum. En start som slutade med succé då Söderberg gick rent och plockade hem samtliga fyra guld - trots stora smärtor.
– Det var lite nervöst och pirrigt, men jag kände mest att det var väldigt roligt att få tävla igen. Jag hade jobbat väldigt mycket med mig själv innan och var väldigt taggad, berättar Söderberg.
Kan du berätta hur ont du hade?
– Det kändes ungefär som att man vill hugga av sig armen och kasta i väg. Så less är jag på smärtan, men samtidigt har jag lärt mig kontrollera den. Inför den andra dagen hade jag så ont att jag knappt kom ur sängen, jag hade nog inte kommit upp om det inte hade varit SM.
Känslan av att lyckas direkt i din comeback?
– Det var så klart väldigt känslomässigt. Jag fick flera lagförfrågningar direkt och många började prata med mig. Jag hade inte velat måla upp några mål innan utan ville njuta av helgen. Det är samma sak nu. Jag vill inte sätta upp några mål som jag inte kan hålla, jag vill inte svika mig själv. Visst har jag lite mål, men de håller jag för mig själv än så länge. Just nu krigar jag bara varje dag för att ta mig tillbaka.
Inga mål utåt för Isabelle Söderberg alltså. Framtiden verkar i alla fall, för tillfället, finnas i just velodromen.
– Det finns väl ett mål och det är med landslaget i bana i juni i Tyskland. Det ser jag framför mig och det vore väldigt roligt.
Vad tror du om en återkomst på landsvägarna?
– OS på landsväg 2016 var mitt mål, men man kanske får inse att man inte kommer dit. Det har tagit tid att komma tillbaka och jag jobbar med att rikta om mitt fokus. Det är som man brukar säga: en gång proffscyklist, alltid proffscyklist, säger Isabelle Söderberg.