Fyra fäktare värmer upp i hallen på Fyrishov. Inte många Uppsalabor vet att det är Sverigeeliten inom fäktning som tränar här. Sofie Larsson har nyligen opererat knäet och är i kväll enbart tränare. Det var hit till Fyrishov hon kom 1994 för att prova på sporten, nio år gammal. Lusten till fäktning uppstod dock inte direkt.

– Jag ville ha något att göra, men kom till en världsmästarfabrik med en sträng tränare. Det var absolut inte roligt. Valet stod mellan att vara på plats samtliga pass eller dra, säger hon.

Sofie Larsson blev kvar och började snart ta medaljer i svenska och nordiska mästerskap. Som 15-åring fick hon en plats i landslaget och tog brons i sitt första ungdoms-VM.

Artikelbild

| Det var när Sofie Larsson började vinna som gnistan för fäktningen tändes.

–  Det var för att vinna som jag fortsatte. Jag höjde mig mycket i tävlingssituationer. Och kärleken till tränaren Igor Tsikinjov växte i vår gemensamma ambition om mästerskapsmedaljer.

Tidigt fick Sofie Larsson höra att hon var talangfull, men i övre tonåren kom en jobbig period. Hon slarvade med träningen och de förväntade resultaten uteblev. Det räckte inte att bara vara en stark tävlare. Motivationen kom tillbaka först när yngre tjejer dök upp i landslaget.

– Det blev en drivkraft att inte låta dem bli bättre än mig. Jag tvingades bita i, det var skitbra.

På frågan om vilken prestation hon är mest stolt över funderar Sofie Larsson en lång stund. Svaret handlar inte om någon av medaljerna.

Artikelbild

| I källaren på Fyrishov tränar några av Sveriges bästa fäktare, i fronten Åsa Linde och Linus Islas Flygare, båda högst rankade i Sverige.

– Det är när jag klarat att vara tuffare än jag egentligen är. Som när jag känt mig ensam och läktaren hejat på motståndaren, när jag haft skador eller det varit jobbigt privat. De händelserna tar jag med mig som människa.

Vid sidan av framgångarna har karriären kantats av skador. 2009 tvingades hon lämna landslaget på grund av en knäskada. Nu, efter nästan tio år utanför landslagssammanhang, längtar hon tillbaka till den egna fäktningen efter operationen i oktober.

Artikelbild

| Sofie Larsson vill inte sluta som tränare förrän någon av eleverna tar OS-guld.

– Jag ser fram emot att vara i perfekt form, få vara snabb, lätt och smidig och ha mindre värk. Jag vill göra några sista säsonger som fäktare. Det går inte att sluta på grund av en skada, jag vill känna att jag slutar när jag själv bestämmer mig för att göra det.

När Sofie Larsson pratar gestikulerar hon med de långa naglarna, alla röda utom de guldglittriga på ringfingrarna. Hon berättar om 2006, då det under en tid saknats en ungdomstränare i Uppsala. För att få fler aktiva i klubben tog hon sig an uppdraget. Återigen var det tävlandet som fick gnistan att tändas.

Artikelbild

| Mask, handske och värja är en del av utrustningen.

– Först gjorde jag det för att ingen annan ville, men när eleverna började vinna SM gick det upp för mig att jag kunde vara bäst i Sverige, både som fäktare och tränare.

Även på den punkter har Sofie Larsson lyckats. Uppsalaklubbens Åsa Linde och Linus Islas Flygare är båda högst rankade i Sverige och i lag-SM kan Upsala Fäktning stoltsera med tre raka segrar för damerna – senast nu i helgen – medan herrarna tog guld både 2016 och 2017.

Som fäktare på elitnivå får mycket annat försakas.

– Jag håller träningar på morgnarna och åker tillbaka på kvällen när andra käkar middag. Det är extremt mycket resor runt hela världen med jetlag åt olika håll, ibland sex helger på raken.

Hon längtar efter ett lugnt liv där hon slipper att ständigt packa väskor och kan hälsa på sin mamma eller äta middag med en kompis på kvällen. Men det finns en medalj hon vill klara av först.

– Den dagen någon av mina elever tar ett OS-guld går jag i pension på en gång, men det är nog vad som krävs för att det ska kännas harmoniskt att sluta. Antingen går det eller så får jag dö ifrån det.

När intervjun är klar går Sofie ut för att ta ett bloss, trots att hon egentligen slutat.

–  Igor Tsikinjov krävde att vi fäktare skulle kunna gå ner i spagat och jonglera tre bollar med en hand, men rökning brydde han sig inte om, säger hon innan vi skiljs åt i mörkret utanför Fyrishov.