Det märks. Glädjen och energin som fotbollsspelarna utstrålar går inte att ta miste på. I år firar Uppsala Handikappidrott (UHI) 50 år. I tio år av dessa har Håkan Andersson, ordförande i fotbollsklubbens styrelse, varit aktiv. Tillsammans med lagledarna Markus Andersson och Kennet Östensson ägnar de en stor del av sin fritid åt att träna de tjugotal medlemmar som ingår i laget. Gemensamt för dem alla är det brinnande intresset för fotboll utan gränser eller hinder.
– Hos oss får man spela utifrån sina egna förutsättningar. Det spelar ingen roll vilken slags funktionsnedsättning man har. Alla är välkomna, säger Håkan Andersson.
I laget ingår både tjejer och killar med ett åldersspann mellan tretton och fyrtio år. Yngst i gruppen är Martin Åhgren vars pappa Urban Åhgren gärna följer med sin son på varje träning.
– Fotbollsträningen är oerhört viktig för Martin. Det är inte bara fysisk utan också social träning, där man får lära sig fungera tillsammans med andra. Det är fantastiskt att få följa laget och även deras engagerade ledare som alla är här utan att få en enda spänn för det, berättar Urban Åhgren samtidigt som han spanar ut mot planen där den intensiva matchen pågår.
Än så länge pågår inomhussäsongen där träningen sker på Fyrishov. I maj flyttar laget utomhus och då inleds också Svealandsserien som är ett inkluderingsprojekt i samverkan mellan Parasportförbundet och Fotbollsförbundet. I år deltar UHI med ett lag i division II.
– Vårt mål är att försöka bygga upp laget till dess och jag tror vi har goda chanser att nå toppen med det lag vi har. Den största utmaningen är egentligen att vi inte har någon hemmaarena. Vi har emellanåt fått flytta på oss i och med att vi är så små och det är också svårt att nå ut med vår verksamhet, både vad gäller sponsring och att värva nya medlemmar, förklarar Håkan Andersson.
Plötsligt utbryter ett vrål och höga hejarop. Det ena laget har gjort mål och segergesterna låter inte vänta på sig. Söndagsträningen är oftast upplagd så att laget delar in sig i två och kör en match mot varandra med paus för taktiksnack och eftertanke. Träningstimmen går fort och det är fullt förståeligt att flera lagmedlemmar emellanåt trycker på för att få träna ännu oftare.
– Fotboll är det roligaste som finns och att få se glädjen i den här gruppen gör att vi vill fortsätta träna. Det är aldrig någonsin tal om något gnäll och vi upplever att alla har en stor tolerans gentemot varandra oavsett handikapp. De älskar att spela och vi är här för att se till att de kan få fortsätta göra det, avslutar Markus Andersson.