Karim Fegrouch studsade upp och ner som en tennisboll, Daniel Bäckström svävade i en glädje av tyngdlöshet och Aron Bjarnason var överallt. Efter åtta tunga och jobbiga matcher var det äntligen Sirius kväll. Jag hade Aron Bjarnason som gäst i Are You Sirius? För en vecka sedan och lyfte frågan om han inte var sugen på sin gamla position, nu när Sirius spelar en variant av 3-4-3 igen. Svaret var tydligt: Ja. Och efter en bra, men ineffektiv, match mot Degerfors så plockade Daniel Bäckström upp idén.
Aron Bjarnason in i stället för Yukiya Sugita som en av ”sjuorna” bredvid Christian Kouakou och Oli Omarsson in som höger wingback. Resultatet kom direkt. Islänningen var överallt. Hans avslut till 1–0 var allt som Sirius saknat sedan i augusti. Det var effektivt, resolut och kraftfullt. Med en enda spark tände han Sirius gnista. Kort senare låg han även bakom 2–0 och sedan var matchen över. Visst, Norrköping brände en straff men tendensen var tydlig. Sirius hade fått nog, det fick räcka. Det här var Sirius kväll och inget vare sig kunde eller fick stoppa laget.
På läktarna visade klacken vägen. Man körde över Norrköpings dito och jag måste säga att trumman, som länge var tabu i Siriusled, verkligen har lyft stämningen på Studenternas. Tidigare hade sittplats som specialitet att köra raketen så fort klacken började sjunga och slakta varje ramsa och sång. Nu finns en tydlighet och mot slutet av matchen ställde sig nästan hela ”Studan” upp på ett sätt man inte sett på bra länge.
Sirius har haft en uppåtgående trend de senaste matcherna som jag skrivit om, men det sista lilla har saknats. En detalj. Mot Norrköping var det draget att flytta på Aron Bjarnason och jag hoppas vi får se mer av den varan framöver. Jag tycker även Yukiya Sugita såg fin ut när han hoppade in, men Bjarnason bör gå före även på torsdag mot Hammarby. Sirius lever och andas igen och kvalspöket sparkade man långt, långt bort.
Till sist. Jag såg Norrköpings klack hålla låda i matchen innan på Löten mot Gusk med en, för elitettan, magisk inramning. Jag kan inte undvika tanken vad som hade hänt om även Sirius, med den nya och växande läktarkulturen skulle ha ett damlag. Det skulle i alla fall vara betydligt fler än de närmast sörjande, tyvärr, som ser Uppsalas väg mot högsta serien.