7–0! Var kom det ifrån? Ibland är det bara helt omöjligt att sia om en matchutgång. Det här var en sådan eftermiddag. När målen började dugga tätt kom meddelande från kollega Håkan Lundh (som varit med längre än mig) att fyra mål i en och samma allsvenska match nog var det tidigare rekordet för Sirius. Och kanske var det så långt tillbaka i tiden som 1973. ”Fem har aldrig hänt. Garanterat”.
Nu fick vi se sju. Galet. Sjukt.
Jag och 4 646 andra kan säga: "Jag var där!"
Sirius såg närmast ut att ta sig an detta jumbomöte med en kontringstaktik. Omställningarna var vapnet som skördade framgång. Wessam Abou Ali var bollvinnare i första hand och kollegorna Joakim Persson och Tashreeq Matthews sattes i avslutningslägen gång på gång. Trion hittade stora ytor att operera på framför Varbergs backlinje.
Jag har satt dem ha samma fart i en mängd matcher men väl inne i straffområdet har skickligheten till stor del saknats. Nu var det något helt annat från Sirius ”front three”. Utan någon exaktare jämförelse kändes det som att slängas tillbaka några säsonger i tiden och bevittna mitt kära Liverpool med Roberto Firmino, Mohamed Salah och Sadio Mané där framme. Bollen slogs direkt och det var fart och finess. Framförallt var det effektivt.
Matthews och Abou Ali stod för fatala missar mot Halmstad. Då grymtade Christer Mattiasson, notorisk målskytt och skytteligavinnare i allsvenskan när det begav sig, över hur låg kvaliteten i avsluten var. Nu kunde han i stället njuta och bjuda på det ena stora leendet efter det andra.
Tidigare problem i de båda straffområdena kan vi glömma för en stund. I ärlighetens namn sattes väl inte försvaret på några stora test men en hållen nollan är en hållen noll. Frågan är vad den här storsegern är värd mer än tre poäng och en rejäl dos självförtroende. Det visar sig i Värnamo nästa måndag.
Till sist: Hemmastå sjöng med eftertryck från den första till den sista minuten. Nån gång fick de även sittplatspubliken att ställa sig upp och applådera. Men det här var en sådan match där Studan skulle övergått i karnivalsstämning. Det skulle böljat åt alla håll och kanter – på alla sektioner. När slutsignalen gick skyndade sig majoriteten av sittplatspubliken mot utgångarna Jag undrar vad de hade för viktigt att skynda sig till i stället för att ge laget en extra hyllning. Ska man anmärka på nåt i en annars perfekt genomförd insats är det väl det.