Mer än nio mil från Uppsala. Först Öregrund och sedan färjan över till Gräsö, sedan är det inte många kilometer kvar till fotbollsplanen.
En liten och väderbiten skylt ("Idrottsplats") vid huvudvägen visar besökaren till rätt plats. Just där, direkt utanför idrottsplatsen, så är känslan 60-tal, men när man kliver ur bilen och in på planen så är det snarare 1980-tal.
Den lilla dansbanan, som byggdes så sent som i början av 80-talet, finns kvar, men där orkestern ska spela är det numera en förvaringsplats för saker som behövs för att driva en fotbollsplan.
Danserna var lika vanliga som fotbollen – för 40–60 år sedan ...
Den "nya" dansbanan på Nötsvedens IP användes sparsamt.
– Vi började om med danser i mitten av 80-talet och det gick bra ett tag. Nu är allt det nedlagt, säger Lars-Åke Jansson, mannen som varit verksam i Gräsö i 55 år och som har haft alla sysslor man kan ha i föreningen.
– Ja, det har blivit några år. Jag har varit spelare, tränare och lagledare, och nu är jag är ordförande sedan sju år tillbaka, säger Jansson.
Det har blivit åtskilliga arbetstimmar på Nötsvedens IP för "Mr Gräsö IF."
– Här handklippte vi gräsmattan i början. Jag fattar inte att vi orkade, det skulle vara otänkbart idag, men vi hade väl inget val.
Idrottsplatsen invigdes i mitten av 1940-talet. Fotbollsplanen var – enligt Lars-Åke Jansson – en "katastrof" under många år.
– En stor sandgrop. Skulle man skjuta fick man först gå runt den.
Men 1972/73 anlades det en ny gräsmatta, men ärligt talat är mattan numera inte den bästa i distriktet, men inte heller den sämsta. Om det är underlaget eller miljön som gör att Gräsö/Norrskedika (vi ska återkomma till sammanslagningen av klubbarna) är bättre på Nötsveden än på Norrskedika IP ska vi låta vara osagt. De flesta av träningarna bedrivs i alla fall i Norrskedika, där gräsmattan brukar hålla hög klass.
– Jag tror att killarna hellre spelar i Norrskedika, men här (på Gräsö) brukar vi sällan förlora, säger Lars-Åke Jansson med ett skratt.
Många klubbar, vare sig det gäller fotboll eller ishockey, har haft (eller har?) tuffa tider. Det är svårt att locka spelare, klubbar lägger ner och fotbollsplaner (och inte minst hockeyrinkar) förfaller.
Men Gräsö/Norrskedika verkar gå mot strömmen.
– Så bra som vi är nu har vi aldrig varit, någonsin, säger Lars-Åke Jansson.
Men det är sammanslagningen med Norrskedika som räddade allt. Det var för sex år sedan som idén väcktes. Att slå ihop Gräsö IF och Norrskedika IF.
Många saker var otänkbara för bara 30-talet år sedan – och en av dem var slå ihop rivaler från kommunen. Det fanns skeptiker då också, när Norrskedika IF och Gräsö IF började diskutera att göra gemensam sak.
– Jag hade lite motstånd i styrelsen, säger Lars-Åke Jansson.
Rivaliteten fanns där, precis som mellan Gimo och Norrskedika och inte minst mellan Film och IFK Dannemora/Österby.
– Jag förstod att en sammanslagning var nödvändig. Jag hotade med ett sluta, men några jättestora protester var det aldrig. Hade vi inte slagit oss samman hade det varit slut ...
Nu blev sammanslagningen lyckosam.
– Det har aldrig varit så här bra, och publiken kommer också. Det brukar komma mellan 70 och 120 åskådare på våra matcher, och det är jättebra. Imponerande, konstaterar Lars-Åke Jansson.
Det var alltså inte bättre förr – tvärtom. Inte ens Lars-Åke Jansson som har 55 verksamma år i Gräsö IF påstår något annat.
– Det var svårt att få ihop lag på 70- och 80-talet. Intresset och glädjen fanns där precis som idag, men spelet ... det var inte så noga. Vi fick försöka hämta upp någon stackare på stan för att få ihop lag. En gång fick vi tag på en gubbe ute på en potatisåker här borta, säger Jansson och pekar österut.
Även om historierna från förr är roande och inbäddade i ett nostalgiskt skimmer så är det helt annat numera – alltså mycket bättre.
– Och det är tack vare sammanslagningen, säger Gräsös ordförande.
Faktum var att krisen verkade större i Norrskedika IF när klubbarna slogs ihop för sex år sedan.
För inte så många år sedan blev Östhammars SK och Hargs IK ett lag. Fyra lag från Östhammars kommun blev alltså två. Dessutom försvann IFK D/Ö från seniorfotbollskartan och Film är numera ett division VII-lag. Inte ens Gimo orkar hålla fanan uppe.
Men Lars-Åke Jansson känner ingen oro för Gräsö/Norrskedika.
– Jag tror att vi kan bli ett division IV-lag på sikt, men det är inget mål som vi har, säger han, mannen som var seniorspelare på både a- och b-lagsnivå i Gräsö IF från 1963 till 1990.
Vilket lag som varit roligast att slå genom åren är enkelt: Östhammar. Men det finns ett annat – lite otippat – lag som Lars-Åke Jansson gärna vann mot på den tiden han var aktiv: Ullfors.
– De var så förbannat gnälliga i Ullfors. Alla brukslag var jobbiga att möta, som Karlholm, säger Jansson med ett leende.
Det är många heta kommunderbyn numera. Gräsö/Norrskedika möter bland annat Gimo och Harg/Östhammar. Det kan knappast bli bättre för Lars-Åke Jansson, särskilt när hans lag hävdar sig så bra i den östra femman.
Nötsvedens IP (det finns få vackrare namn på en idrottsplats i Uppland) låg tomt och öde när UNT hälsade på, men anläggningen är på topp, möjligen med undantag för gräsmattan. Där finns en läktare under tak (!) med plats för säkert hundratalet. Den byggdes på 90-talet. Några vildrosor växer mellan raderna av bänkar, men det förtar inte charmen.
Samlingslokaler med kiosk och omklädningsrum. Allt är modernt. Det är bara dansbanan som ser lite sliten ut. Den påminner om svunna tider trots att den färdigställdes så sent som för 35-talet år sedan.
För Lars-Åke Jansson fortsätter arbetet med klubben. Han bor på Gräsö och har inte långt till idrottsplatsen.
När artikelförfattaren (Håkan Lundh) ringde till Gräsö IF på 70-talet för att få uppgifter om lagets division VI-matcher så var det till Lars-Åke Jansson man ringde. Han var spelande tränare på den tiden.
Numera är det andra som sköter det mesta kring a-laget, men när det är match, då är Lars-Åke Jansson förstås på plats.