Mot Djurgården stämde inget och efter två raka förluster undrade i alla fall jag var vi hade Sirius inför slutet av allsvenskan. Svaret kom omgående. Redan under matchens två första minuter kändes det som att man fick ut mer än under hela matchen mot Djurgården. Första halvleken var en typisk Sirius-halvlek. Fulländat presspel, dominans av bollinnehav – och inga chanser framåt. I stället var det AIK som var närmast nätet med en av sina två ströchanser. I andra halvlek bytte AIK formation till 4-5-1 och fick lite bättre grepp om Sirius, men det är inget snack om saken om vilket lag som var det bättre i den oavgjorda kampen.
Sirius har haft det svårt mot AIK och inte tagit poäng sedan man gick upp i allsvenskan. Sirius har också haft förbaskat svårt att hålla nollan, något som inte hade hänt sedan den 11 juli borta mot Hammarby. Med Hjalmar Ekdal i spetsen och utan några större individuella misstag var det äntligen dags igen mot AIK. En försvarsinsats som både imponerade och var viktig för självförtroendet framöver. Visst kan även Sirius hålla nollan, i alla fall ibland.
Framåt finns inget att skriva hem om. Laorent Shabani ersatte avstängde Stefano Vecchia, men vägde alldeles för tunt när han tog sig fram mot straffområdet. Yukiya Sugita hittade aldrig in i matchen och inte heller Nahom Girmai Netabays intåg i laget gav något effekt. Sirius tog sig fram till sista tredjedelen – sedan var man iskalla. Där har Sirius en nöt att knäcka då många lag numera spärrar av Sirius favoritytor för att i stället styra blåsvart till sorgebarnet hörnor där man varit totalt värdelösa hela säsongen. Ett lyckat drag från motståndarna har det visat sig.
0–0 kan ofta vara en axelryckning, men för Sirius var det viktigt att dels stoppa blödningen efter Djurgårdsmatchen och sätta stopp för en negativ spiral. Det lyckades man med. Nu väntar Kalmar på söndag med Stefano Vecchia dessutom tillbaka. Då kanske Sirius träffar rätt även offensivt.