För ett par år sedan, mitt i sommaren och under min semester, gjorde Sirius en mäktig upphämtning mot Malmö på bortaplan. Underläge med 3–1 blev 3–3 efter ett sent mål. Men det här... ja, det tar priset. Att vända och vinna i detta pressade läge var mäktigt.
Det måste vara lätt att vika ned sig efter Mjällbys drömmål till 2–0. Tack och godnatt – typ så.
Hängande huvuden och en tabell på näthinnan där Degerfors kunde ha skickat Sirius ner under kvalstrecket. Det hade varit mänskligt att tappa energin och gnistan, och inte särskilt konstigt heller. 1–0 hade gått att vända, men 2–0 i det läget av matchen...
Jag måste säga att vändningen var rättvis och logisk. Första halvlek var jämn, kunde lika gärna ha varit 1–1, men i den andra var det Sirius för nästan hela slanten. Det blev ett ordentligt tryck mot Mjällbymålet emellanåt.
Jacob Ortmark var lysande, Moustafa Zeidan likaså. Laorent Shabani har jag alltid gillat sedan han kom till Sirius, men han har inte fått den speltid han kanske har förtjänat. Nu spelade han briljant – igen.
Det fanns flera bra spelare, inte minst Adam Ståhl och det huvudspel som åtminstone jag har saknat många gånger i Sirius.
Jag var på väg att ge Joseph Colley och Marcus Mathisen en tvåa i betyg, alltså "bara" godkända. Det var en del tveksamma passningar från dessa båda blandat med bra grejer. Men vänder man 0–2 till seger så ska det banne mig inte bli några tvåor i betyg. Dock så fick Adam Hellborg en etta och han blev också utbytt i paus. Ännu ett gult kort är det jag minns av honom.