Domarkarriären har gått spikrakt uppåt sedan han i tjugoårsåldern bestämde sig för att satsa på yrket. Alla domarutbildningens fem steg klarades raskt av och Mohammed Al-Hakim är nu inne på sitt första år som Fifa-domare. Parallellt arbetar han som officer på Ledningsregementet, LedR, i Enköping. Att hans två karriärer går att kombinera tackar han FM-Elit för, Försvarsmaktens program för elitsatsande idrottsmän- och kvinnor.
Varför officer?
– Jag ville verkligen göra värnplikten. Det var aldrig tal om något annat. Efter avslutad officersutbildning har jag jobbat som plutonchef och nu med personalfrågor. Det passar mig. I Försvarsmakten har jag uppfostrats till den jag är i dag och jag får jobba med både ledarskap och med människor.
Vilket väl onekligen också passar bra i domaryrket?
– Ja, att vara domare är komplext. Jag måste fatta snabba beslut med hög puls i en miljö där spelarna vill olika och publiken ibland buar. Det handlar om att ha starka ledaregenskaper och att kunna förstå individer.
Har du bra självförtroende?
– Det måste jag ha. Jag behöver vara mentalt stark för att inte falla för trycket när någon tycker jag gör fel. Har jag väl fattat ett beslut måste jag stå för det. Jag kan liksom inte bryta ihop. Det är mycket psykologi i det och därför träffar jag en mental tränare regelbundet.
Vad krävs det mer för att bli en bra domare?
– Spelförståelse. Utan känsla för fotboll går det inte. En match är aldrig svart eller vit, det är en gråzon. Att lära sig fotbollens regelverk kan alla men tillämpning och tolkning av reglerna kommer med erfarenhet.
Du tränar en hel del själv?
– Jag vill vara minst lika tränad som spelarna. Jag skulle säga att jag springer mer än vad spelarna gör eftersom jag hela tiden måste vara nära dem för att se vad som händer. Jag tränar varje dag och blandar styrka, kondition och skadeförebyggande träning.
Vad betyder fotbollen för dig?
– När jag var yngre spelade alla fotboll. Det är en lagidrott man utövar tillsammans. Även om jag är domare i dag och inte spelar i ett lag tillhör jag ändå ett team. Och ingen match är den andra lik, alla är unika. Det är det som gör det så roligt.
Din familj då, är de lika intresserade av fotboll?
– Haha, nej. Min fru är inte det minsta intresserad och min son är för ung!