En samling världsspelare från europeiska toppklubbar mot en gulklädd elva som har sin största styrka att de numera är just ett LAG.
Hugo Lloris, Tottenham, Paul Pogba, Manchester United och Antoine Griezmann, Atletico Madrid var några i det ena laget.
Robin Olsen, FC Köpenhamn, Albin Ekdal, Hamburg och Ola Toivonen, Toulouse några i det andra.
Det var lite grann av förutsättningarna inför VM-kvalmatchen i Paris mellan gruppfavoriten – och EM-finalisten – Frankrike mot Sverige.
Den här gången räckte det nästan för "blågult".
I 57 minuter fick inte stjärnorna ihop det.
Till ett lag.
Det fick Sverige. I stort sett hela matchen.
Men att Frankrike på intet sätt är omöjligt att ta poäng av i sådana här sammanhang såg jag med egna ögon i den första kvalomgångsrundan. Samtidigt som Sverige efter stor möda fick med sig 1–1 hemma mot Nederländerna satt jag på en sydfransk bar (hälsade på mina föräldrar) och såg Les Bleus ”bara” få med sig 0–0 borta mot Belarus. Fransmännen hade otrolig svårt att skapa något (hade visserligen två ramträffar) i det låga tempot mot det tillbakadragna hemmalaget.
Det hade de nu också.
Men en fast situation (Paul Pogba i 58:e) och ett tappat inlägg av Robin Olsen (Dimitri Payet i 65:e) gjorde att det blev hemmaseger.
Innan dess hade Emil Forsberg gett Sverige ledningen i den 54:e minuten på en frispark vars bollbana helt ställde Lloris i det franska målet.
Jag har tidigare skrivit att den nye förbundskaptenen Janne Andersson haft någon sorts ambition om att få det svenska landslaget att bli så likt ett klubblag som det bara går (han har själv den bakgrunden från lägre serier till allsvenskan). En sund inställning då Sverige utan Zlatan Ibrahimovic inte längre har något större affischnamn.
Och att laget har mått bra av det här har det funnits flera exempel på sedan Andersson tog över. Bara en sådan sak som den öppnare och generösare inställningen till media och att allmänheten i högre utsträckning kan få ta ta del av träningarna.
Att gruppdynamiken också är på väg åt rätt håll kan bilderna på Instagram med pizzafirandet och ölen i Friends Arenas badkar efter 3–0-segern hemma mot Bulgarien var ett ytterligare exempel på. Eller att ett gäng i truppen under onsdagsnatten (liksom jag själv) följde #kvalvaka-matchen mellan Karlberg och IFK Luleå via en handskakig live-stream. Sånt ska inte underskattas i lagsammanhang.
Men det viktigaste är så klart det som händer ute på planen där flera nya spelare (med landslagsmått) har fått chansen och – tillåtits – att ta den. Själv blev jag imponerad av hur debutanten (i tävlingssammanhang) Emil Krafth spelade mot just Bulgarien och givetvis av Ola Toivonen som då var tillbaka från Erik Hamréns frysbox. I förlustmatchen mot Frankrike var vänsterbacken Ludwig Augustinsson mitt utropstecken.
Janne Andersson bygger från grunden. Det borgar gått för framtiden där den slitna men gångbara parollen ”ensam är stark, tillsammans är vi starkare” känns mer aktuell än någonsin. Kanske räcker det ända till VM i Ryssland trots nederlaget på Stade de France.