Det var nu det gällde.
Det var nu Janne Anderssons spelmodell testades i skarpt läge.
Det var nu det skulle visa sig om det verkligen var så mycket ”attityd” och ”rätt inställning” hos spelarna och ”härlig stämning i gruppen” som förbundskaptenen gång på gång påpekat.
När det krävdes som mest, när allt stod på spel, när chansen skulle tas, stod landslaget som allra starkast.
Tillsammans.
Scenerna i St Petersburg var något av det mest uppoffrande, bäst organiserade och bländande ett svenskt landslag presterat sedan … ja, ni vet när.
Landslaget saknar affischnamn, de stora lagens spelare med stjärnstatus, men stod tillsammans som en blågul bålgetingsvärm.
Svensk landslagsfotboll stod vid vägskälet. Det sprang rätt in i framtiden. 1–0 (0–0) i åttondelsfinalen mot Schweiz – och det var inget annat än klassikervarning på matchen.
Mötet med Schweiz blev precis så tillknäppt som vi hade väntat sig. Några korta stunder av lysande fotboll. Men mest långa och djupa stunder av täckta skott och undanslagna bollar.
Schweiz stora lilla kraftpaket Xherdan Shaqiri sågs som det största hotet men kom ingenvart.
Sverige ville mer, kunde mer, producerade mer. Men gjorde banne mig inte mål. Den var rena träningspasset för ett fotbollshjärta hemma i VM-soffan.
Marcus Berg blev frispelad redan efter fem minuter men sköt över berg och hav. Mikael Lustig hittade Albin Ekdal senare i samma halvlek som på volley sköt högt, högt över. Hade Ekdal använt huvudet hade han förmodligen lyckats stöta in nicken bakom Yann Sommer.
Sedan kom målet. Det sanslösa målet.
Emil Forsberg vek inåt och plötsligt var det som om alla världens snedstudsar och snedträffar som tidigare skrattat oss i ansiktet, bjöd tillbaka tusenfalt.
Målet stärkte spelarna i tron att det här faktiskt verkligen kunde gå vägen och spelarna jobbade som en gigantisk vägspärr som var omöjligt att passera för schweizarna.
Bakom backlinjen stod Robin Olsen, han slängde ut nävarna åt alla håll och plockade rubbet.
2002 stod stolpen i vägen för Anders Svensson & co i åttondelsfinalen mot Senegal.
2006 var Tyskland och Lukas Podolski tidigt ute mot Olof Mellbergs gäng.
2018, Ryssland. Inget stoppar oss. Inte Tyskland, inte Mexiko, inte Sydkorea, inte Schweiz.
Det känns långt borta, den tiden de negativa vibrationerna dominerade i och runt fotbollslandslaget efter misslyckandet i Frankrike-EM 2016 och Zlatan Ibrahimovics hej då.
När den då nye förbundskaptenen Janne Andersson sålde sina idéer tog det sin lilla stund för oss som står utanför och tittar på att se förändringen.
Men så här är det; Förändringen är total.
Under Janne Andersson har försvarsspelet och lagspelet prioriterats högt och den här stunden ser jag som en av de absoluta finaste stunderna i det största av mästerskap.
Älska VM-sommaren, älska sommarkvällarna när nationen samlas kring en blågul elva på äventyr i något mer än åttondelsfinal för första gången sedan ”den där 94-sommaren”.
Ryssland, Kroatien, Sverige och troligtvis England – ett av dessa fyra kvartsfinallag på den ena sidan av slutspelsträdet kommer att spela VM-final.
"Vi knallar ju bara vidare i den här turneringen", som Ola Toivonen sade.
Låt aldrig den här 2018-sommaren ta slut.