Det är alltid svårt att samla känslorna kort efter ett tungt uttåg. Man är förstås djupt bedrövad, men vi måste kunna stanna upp för en sekund och tänka ett steg längre.
Sverige tog sig till kvartsfinal i ett VM för första gången på 24 år. Det som ingen egentligen trodde var möjligt. Det är en enorm prestation. En historisk bedrift. Ett lysande facit ur ett internationellt perspektiv. Och en rejäl bredsida åt de kritiker som har kritiserat det här landslaget efter 0–0-matcherna före VM.
Men.
Vi ville samtidigt så mycket mer. Vi hade precis fått smak på det här. Vi mindes sommaren 1994. De som inte var med oss redan i premiären mot Sydkorea i juni, vaknade till efter 3–0-seger i gruppavslutningen mot Mexiko och ingen annan enskild framgång har så påtagligt dominerat scenen som detta fotbolls-VM.
Sverigetröjor har sålts slut i affären, sportbarer har bokats upp och jag kan inte påminna om att jag någonsin har sett så många personer, färgade i gult och blått, vallfärda ned till stan i Uppsala för idrott. På vägen ned hördes också glada tillrop från varje öppet fönster, från varje veranda.
Inget annat världsmästerskap har den här sortens bländande lyskraft. Fotbolls-VM står så tydligt i en klass för sig och vi ville ha mer än vad det här landslaget kunde ge oss hos världsfotbollens maktcentra.
Över hela linjen, från Robin Olsen längst bak till Andreas Granqvists ständiga älgkliv har det så många gånger hårt tillbakapressade landslaget hållit en försvarsmässig nivå gränsande till briljant under detta VM.
Mot England blev det tuffare. Och sämre.
Arbetsinsatserna har kostat energi, varpå engelsmännen fick mer och mer tid på sig, mer än vi mäktade med.
Harry Maguire var starkare än Emil Forsberg i luftrummet (varför hade Forsberg ansvaret för Maguire?) och lördagen i Samara utvecklades till en svensk mardröm, en tung match som uppföljare till bragden mot Schweiz.
För att använda ren och skär svenska: Det var för dåligt första fyrtiofem.
Bara Robin Olsens rejält utsträckta fingrar såg till att Englands 1–0 just bara var 1–0 i halvtid.
Sverige gav sig dock aldrig och just den orubbliga viljan att hela tiden ta ytterligare steg tillskriver vi Janne Andersson. Nu stod han ju här, på sista trappsteget till härligheten, en match från att transportera landslaget till en semifinal i ett VM för första gången sedan 1994.
Janne Andersson har gång på gång hyllat harmonin i truppen och att de positiva vibrationerna har spillt över på prestationerna.
Marcus Berg var en nick från att kvittera, men i stället, med halvtimmen kvar att spela, kom kallduschen som fällde krokben för Sveriges fortsatta resa i Ryssland, och Sverige kom aldrig riktigt nära.
Laginsatsen fanns där, men de individuella genombrotten saknades.
Det var inte Emil Forsbergs VM. Och inte Marcus Bergs. Han sköt skott på skott, men träffade inte nått.
Jag inledde min lördag på Studenternas med att bevittna ett Sirius utan självförtroende mot Malmö FF. Det blåsvarta laget i allsvenskan blev pulveriserat, förlorade med 0–4 såg håglöst ut i 90 minuter.
Den blågula motsvarigheten i Samara hade sina bekymmer, men nådde ändå nivåer som inget hade räknat med och det här landslaget blir aldrig tillplattat utan reser sig och skrev trots allt ett av det mest häftiga kapitlen i svensk fotbollshistoria. Glöm aldrig det.