Kristina Persson jobbar sedan tre år tillbaka på Infoteket, tidigare var hon på habiliteringen.
– Det är väldigt många barn som klarar sig fram tills ungefär nio-tio års ålder, sedan blir det för höga krav. I dag inom idrotten blir det någon form av elitsatsning väldigt tidigt. Du ska träna flera gånger i veckan och man ökar kraven, säger Persson och fortsätter:
– Många av de här barnen känner av det här jättetidigt. De känner att de inte hänger med och halkar efter sina jämnåriga kompisar. Det kanske är nya uppgifter eller övningar de ska göra. Det är därför många slutar.
Kristina Persson har under flera år jobbat på habiliteringen där hon gett råd och stöd till personer med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Sedan tre år tillbaka jobbar hon på Infoteket.
– Jag har jobbat mycket med barn med NPF och har väldigt många erfarenheter.
Barn och ungdomar med en NPF-diagnos är underrepresenterade inom idrotten. Enligt organisationen Attention idrottar endast 50 procent av alla barn mellan 10 och 16 år med NPF i Sverige.
På vilket sätt kan man behöva anpassa idrotten för att det ska vara tillgängligt för barn med NPF?
– Det är knepigt för barn med en NPF-diagnos att kunna ta till information. En del föreningsledare pratar väldigt mycket och då blir det svårt. Istället för att punkta upp eller visa med hjälp av bilder hur träningspasset ska se ut. Tydlighet och struktur är egentligen det lilla som krävs för att det ska funka.
– Vad kommer att hända idag? Vad ska vi göra den här måndagen? Jo, vi ska göra det här och sen kan man titta på bilderna. Jag tänker att fler idrottsföreningar skulle kunna anamma det här.
Med små anpassningar kommer barn med en NPF-diagnos kunna idrotta betydligt längre.
– Du tappar väldigt många i en väldigt tidig ålder. Jag är helt övertygad om att skulle man få den här kunskapen hos ledare innan det sker så tror jag att det skulle betyda jättemycket, säger hon.
Framförallt behöver barn med en NPF-diagnos struktur: att veta vart man ska sitta i samlingen, hur passet ska gå till etc.
Kan individuell idrott passa bättre än lagidrott?
– Det är väldigt individuellt men jag vet många barn och ungdomar med autism som har haft enklare för tennis, badminton eller simträning. Även fäktning, när det blir mer utifrån sig själv. Du måste såklart ha lite socialt samspel men det är inte alls som att spela i ett lag och det passar dem bättre.
Varför är det viktigt, kanske extra viktigt, för de här barnen att fortsätta vara kvar inom idrotten?
– Jag tror det finns flera olika skyddsfaktorer. Du har ett sammanhang och du duger som du är. Du kanske också har dina vänner där och riskerar inte att känna dig utanför. Ja, psykisk ohälsa.
En riskfaktor, särskilt för barn med en NPF-diagnos, är att de tidigt tappar självförtroendet.
– Många föräldrar berättar att det är svårt med barn som har misslyckats flera gånger, självförtroendet är ganska stukat och det är jättesvårt att sen få dem att börja igen eller prova något annat. "Det måste vara något fel på mig, det här kan jag inte" eller "det klarar jag inte av".
Den tidiga elitsatsningen gör att barn med en NPF-diagnos slutar idrotta.
Persson hoppas på att fler föreningar och verksamheter satsar mer på att barn kan komma och "bara ha kul". Och att den tidiga elitsatsningen inte behöver vara för alla.
– Du kan komma och bara ha kul med dina kompisar liksom. Samtidigt få röra på sig och inte hamna framför någon skärm, avslutar hon.