Krönika Fyra säsonger sticker ut.

Fyra säsonger som enligt min mening är de bästa i Almtunas historia. Jag hade gärna sett några av matcherna i allsvenskan 1962/63, som Brynäsmatchen nere på Studenternas och publikfesten mot Frölunda.

Just den här säsongen (62/63), som är Almtunas enda i den högsta serien, är förstås ett av de fyra år som sticker ut. De andra säsongerna har jag upplevt på nära håll.

Det var 1980/81, då Almtuna kanske hade sitt bästa lag någonsin, och så förstås 1988/89 när Janne Claesson dominerade så totalt – och så andra året med Bert Robertsson och Jonas Rönnqvist.

Jag vill nog påstå att säsongen 2009/10 är min personliga höjdpunkt.

Att Almtuna skulle gå till playoff trodde nog ganska många, men kvalserien – och väl där hävda sig – det var en stor sensation.

Jag minns att det kändes lite overkligt. Segern mot Leksand i den första matchen var inte konstig. Almtuna brukar slå Leksand i Gränbyhallen. Men sedan ...

Jag var på plats i den andra omgången när Almtuna mötte Rögle från elitserien i Ängelholm. Det var då som allt skulle ta stopp. Det var då som Rögle skulle visa vilket lag – och vilken serie – som var starkast.

Det blev tvärtom. Almtuna åkte ifrån skåningarna, och även om Rögle ändå vann (på straffar) så gick det upp för mig just vid det tillfället, i ishallen i Ängelholm, att Uppsala kunde få ett elitserielag i hockey.

Ni räckte inte Almtunaända fram och jag minns besvikelsen hos tränaren Jonas Rönnqvist. Vid en av matcherna – jag tror det var efter förlusten med 2–1 hemma mot AIK – så satt Rönnqvist på en stol i omklädningsrummet med en tom blick.

Han var knappt kontaktbar. Så besviken.

Att Almtuna var på väg mot sin kanske bästa säsong i klubbens historia spelade ingen som helst roll för Rönnqvist – han var en vinnare. Att trösta sig med något "historiskt dravel" ville han inte. Det var där och då som gällde.

Att ranka Almtunas tränare genom åren låter sig inte göras så enkelt, men Jonas Rönnqvist i par med Bert Robertsson kommer mycket högt på min lista. När Leif Boork vände på skutan 2004/05 minns jag också mycket väl.

Går man tillbaka till 70- och 80-talet så ligger förstås Håkan Lindgren bra till. Han stod för en fantastisk hockey, men så hade han också oerhört bra och sevärda spelare som Claesson och Johan Thörnqvist.

Dessutom var det en annan tid. Sverige hade inte lika många spelare i NHL och det gjorde att statusen på division I – särskilt den östra serien där Ais spelade – var mycket hög. Men om man vänder på det hela så var ishockeyvärlden mindre på den tiden. Det har blivit mycket jämnare i Europa.

Hur jag än vänder och vrider på det hela så stannar tankarna vid två namn: Bert Robertsson och Jonas Rönnqvist.

Nu stod inte "Jonas och Bert" för någon tekniskt avancerad hockey. Allt byggde på fart och hårt arbete och att alla skulle jobba för varann. På så sätt – om vi talar om kollektivet – fanns det en likhet mellan Tommy Sandlins ledarstil i Brynäs på 1960- och 70-talet och Almtunatränarnas sätt att tänka.

Det är en missuppfattning att Rönnqvist och Robertsson införde en offensiv och glad hockey. Försvarsspelet var viktigast, men eftersom alla åkte skridskor över hela planen, så snabbt att vinddraget kändes upp på läktaren, så kunde man lätt tro att allt handlade om offensiv, offensiv och offensiv.

När Rönnqvist och Robertsson lämnade för Luleå respektive Västerås var det nog många Almtunasupportrar som sörjde.

Jag är rädd för att det dröjer innan Uppsalapubliken får uppleva något liknande i Gränbyhallen.