Man får se hela Sverige.
Man lär sig att hitta till ställen som Tutaryd, Målilla, Tingsryd och Vännäs.
Man får se det bästa som idrotts-Uppland har att erbjuda. Och man får betalt för sådant som andra får betala för.
Men ... som han engelsmannen i dansprogrammet brukar säga. Det är inte alltid en dans på rosor. Idrott rör upp känslor, det vet alla. Fråga mig, jag vet.
Telefonen ringer ofta på en sportredaktion, särskilt förr i tiden. En gång ringde en man (det är nästan alltid män som ringer) och jag svarade så artigt man kan.
Han som ringde var inte artig. Han skällde.
Han undrade varför vi inte hade skrivit i tidningen (webben var inte född då) om de duktiga bandypojkarna som spelade på Studenternas. Ingen aning, svarade jag, och förklarade att de som arrangerar cuper och turneringar måste höra av sig till tidningen och berätta, hur ska vi annars kunna veta att de spelar?
Det var tydligen inget bra svar.
Mannen i telefonen skällde och skrek och talade om att tidningen minsann SKA veta att det spelas en bandycup på Studenternas.
Mannen i telefonen (som säkert var minst 60 år) talade om för mig hur jag skulle sköta mitt arbete och att jag VARJE DAG skulle åka till Studenternas för att kolla OM det spelades bandy där nere.
När jag påpekade för mannen i telefonen att jag i så fall borde åka förbi de andra arenorna i stan också – det kan ju spelas basket i Fyrishov – fick han ett utbrott och talade nedsättande om basket i flera minuter.
Sedan kallade han mig och alla andra på sportredaktionen för mentalt störda och att typ hela bunten borde spärras in. Jag valde att avsluta ”samtalet” med ett leende.
Det ringde mycket förr i tiden, så mycket att vi knappt hann med att vare sig skriva eller göra tidningssidor. Vissa kvällar kunde det ringa tusen gånger. Eller tvåtusen. Jag skojar inte, det kom tusentals samtal.
Nästan alla ville veta en sak: ”Hur gick det i hockeytvåan?”
Vi skaffade en telefonsvarare och läste in resultaten. Jag tror att rekordet var typ 2 800 samtal – till telefonsvararen alltså.
Allt är alltså inte en dans på rosor. Det är bråk med vakter också.
En gång i Östersund fick jag en dekal att klistra på bilens framruta, det stod PRESS med hur tydliga bokstäver som helst. Jag skulle skriva om rally-SM. Det var vinter, nollgradigt och kletigt och någon dekal skulle inte fastna på den rutan, men det tyckte vakten. Att jag höll upp den stora dekalen i framrutan hjälpte inte – den skulle KLISTRAS fast. Vissa vakter måste man bara ignorera.
I min nästa krönika ska jag berätta om hur det var att köra omkring med Sven ”Dala” Dahlqvist i en 71:as Saab V4 ....