En dag i februari 1973 åkte reportern Bengt Bylund och fotografen Pelle Johansson till Studenternas IP:s ishockeyrink. Almtuna IS skulle anordna en hockeyskola för knattar runt 8–10 år. Egentligen inget märkvärdigt, men det var en sak som stack ut ...
Mitt i gruppen av hockeyspelande pojkar fanns det en kille som hette Jan Olsson – och han hade en egen hejarklack bestående av ett par åttaåringar vid sargen.
– Heja Emil! Gör mål, skrek åttaåringarna vid sargen och hoppades på att den två år äldre Jan Ohlsson skulle höra deras rop.
Emil? Jo, så här var det: Den första långfilmen om Emil i Lönneberga spelades in 1971 och huvudrollen som Emil hade Jan Ohlsson från Uppsala. Det blev tre långfilmer totalt och Ohlsson spelade Emil i allihopa.
Det var alltså därför som åttaåringarna (och säkert en del andra också) hejade på den lille blonde killen när han tränade hockey med Almtuna.
I Bengt Bylunds reportage kan man läsa att "Jan Ohlsson inte bara uppmärksammas för att han spelar Emil, han är trots sin litenhet en riktigt duktig skridskoåkare också."
Jan Ohlsson berättar om sina favoritlag, att han håller lite på Djurgården (till reportern Bengt Bylunds glädje) men mest håller han på Leksand, ett lag som han ska se under sportlovet när familjen ska åka skidor i Rätttvik.
Under tiden i Almtuna spelade Jan Ohlsson forward, mest på vänsterkanten.
Att han förknippas med Emil i Lönneberga är han van vid, men helst vill han heta bara Jan Ohlsson när han spelar ishockey.
I reportaget berättar Jan att han hoppas hinna spela lite fotboll under sommaren mellan allt filmande. I fotboll är det Vesta som gäller.
– Nu när Sirius kommit till allsvenskan hoppas jag att dom håller sig kvar, så i sommar håller jag på Sirius, säger Jan i reportaget och avslöjar att han och pappa Arne har sett ganska så många Sirius- och Vestamatcher i fotboll.
I UNT:s reportage den 13 februari 1973 var rubriken i tidningen: "Emil" – en hejare med puck!