Året var 2003 och det var VM-semifinal mellan Sverige och Kanada.
Klockan tickade mot 70 minuter och Kanada ledde med 1–0. Det var då som bytet kom. Josefine Öqvist fick chansen.
Resten är historia.
Malin Moström kvitterade efter 79 minuter och sju minuter senare kom det där målet som ingen som såg matchen på tv kommer att glömma. Själva målet var förstås viktigt och minnesvärt, men firandet ...
Det såg ut som om Öqvist grät av glädje när hon i ett lyckorus efter målet sprang som i en dimma. Sverige gick till VM-final tack vare den då 20-årige Bälingespelaren från Storvreta.
Per Hansson, som var assisterande förbundskapten, minns matchen – och det avgörande målet – som om det vore igår.
– Jag sade till "Mackan" (förbundskapten Marika Domanski Lyfors) att vi borde gå ner på en trebackslinje och flytta upp mittfältarna. Vi låg under med 1–0 och måste göra mål.
Exakt så blev det, ett offensivare lag, och Sverige kvitterade.
– "Mackan" frågade om jag tyckte att vi skulle gå tillbaka till en fyrbackslinje efter 1–1-målet men jag sade "nej, för f... aldrig." Och så öste vi på och öste på och så gjorde "Jossan" det där målet, berättar Per Hansson.
Dagen efter matchen skulle det svenska laget träna. Per Hansson tog med sig alla bänkspelare, däribland Öqvist, till bussen för att åka till träningsplanen. Men resan fick ett abrupt slut.
Hanssons telefon ringde. Det var Sveriges presschef. Budskapet gick inte att ta miste på: Var är Jossan!?
Jo, sade Perra Hansson lugnt, hon sitter här, vi är på väg till träningen. Vad är det frågan om?
– Stanna bussen, vänd om. Ni måste tillbaka. Nu. Hela pressuppbådet väntar på Jossan, "skrek" en uppjagad presschef i örat på Hansson.
Bussen gjorde en u-sväng och sedan blev det Josefine Öqvist-show. Han tog med sig hela pressuppbådet ut för att visa hur det gick till – målet alltså. I en park började hon lira boll ...
– Allt kunde hända när "Jossan" var med, säger Hansson med ett gott skratt.
Josefine Öqvist blev känd för sin löpkapacitet. Hon var snabb – och mycket mer än så.
– Det var fotbollsvärldens mest oberäkneliga forward, säger Hansson.
När förbundskapten Marika Domanski Lyfors tog ut truppen till VM-turneringen 2003 så fanns Öqvist med i diskussionen, men inte mer. Det var alltså inte självklart att hon skulle bli uttagen.
Öqvist var sist in i VM-truppen. I gruppspelet blev det tre inhopp. Inga större avtryck alltså, men så förändrades allt i semifinalen. Men finalen mot Tyskland – där Sverige föll i förlängningen – fick hon se från sidan.
UNT:s Håkan Wikström var på plats i USA och dagen efter finalen fick han en pratstund med Öqvist – och då var besvikelsen fortfarande stor över både förlusten och att hon inte fick någon speltid.
Det var bytet i den 76:e minuten – Sara Larsson ut och Kristin Bengtsson in – som förbryllade Öqvist.
– Det var ju ett defensivt byte ... Vi skulle vinna och då måste man satsa ju satsa framåt, sade Bälingespelaren.
Men trots finalförlusten hyllades det svenska VM-laget, och fattas bara annat. Hemma i Uppsala satt hela Öqvists familj och följde allt som sändes på tv, som när UNT:s fotograf Robert Berthagen var hemma hos mamma Inger och pappa Kent.
Senare under säsongen var Josefine Öqvist med på planen när Bälinge och Hammarby spelade 2–2 på Studenternas – en allsvensk match att minnas för särskilt en sak: publiksiffran – 2 409, rekord.