Rinaldo är ett efternamn som förknippas med idrott på relativt hög nivå.
Skidåkare, som Tommy Rinaldo, hörde till distriktets bästa på 80-talet. Niklas Rinaldo spelade i Almtunas allsvenska ishockeylag 1989 och Peter Rinaldo har jag själv tävlat mot på 60 meter i Idrottshallen i Enköping 1979.
Men den störste av alla Rinaldos i Uppsala är utan tvekan Svante Rinaldo. Han tävlade för Upsala IF och blev Sveriges bäste stavhoppare under slutet av 50-talet.
Som 19-åring slog han igenom på allvar 1957 när han tog brons på SM på 4,10.
Rinaldo, som kallades för Svompen, tog SM-brons även 1958, även det på 4,10. Men det var guldet som lockade UIF:aren – och det kom 1959.
Under mästerskapet i Stockholm i augusti 1959 slog Rinaldo till med 4,25, ett resultat som alltså räckte till seger före den då 35-årige Ragnar Lundberg från Södertälje. Efteråt intervjuades Rinaldo och Lundberg av Lennart Hyland.
Svante Rinaldos SM-guld 1959 blev för övrigt hans enda seniorguld i karriären, men höga stavhopp blev det även i fortsättningen. Mycket högre till och med.
1962 förbättrade Rinaldo det svenska rekordet tre gånger. 24 juli i Oslo hoppade han 4,55 – en ansenlig höjd på den tiden. Som jämförelse så tog man samma år EM-brons på 4,60. Världsrekordet hade amerikanen George Davies på 4,83, satt i maj 1961.
Under sin stavhoppskarriär tog Svante Rinaldo sju individuella medaljer på SM, fördelat på ett guld, ett silver och fem brons.
1965 var den sista säsongen som Svante Rinaldo fanns med i de stora resultatlistorna även om han inte hängde med längre på de svenska topplistorna. Det blev ytterligare ett DM-tecken 1965 när han hoppade precis fyra meter.
Ett par år senare, runt 1967, dök ett annat namn upp i svenskt stavhopp: Kjell Isaksson. På våren 1972 hoppade Isaksson 5.51 – världsrekord. Han höjde sitt rekord ytterligare två gånger samma år innan amerikanen Bob Seagren tog över världsrekordet med ett hopp på 5,63.