Han fick jobbet i december 2010 efter att ha sökt det via en annons. I början av januari 2011 tillträdde Marcus Leto som Almtunas klubbchef. En av de stora uppgifterna var att förbättra klubbens publiksiffror. Tre år senare sa han upp sig. Energin var slut efter flera tuffa ekonomiska år i föreningen.
Sedan april förra året har Leto tagit det lugnt med yrkeslivet och funderat på livet, framtiden och varför det gick som det gjorde med Almtuna.
När Marcus Leto tillträdde mitt under säsongen 2010/11 var han full av energi. Säsongen efter, den första där han var med från start, drog han i gång ett genomarbetat projekt med särskilda teman – eller menyer – för varje hemmamatch med särskilda sponsorer för varje tillfälle.
– Jag ville göra något bra i den trånga hallen, skapa en hype och få en samhörighetskänsla för varje match, trots de bristfälliga faciliteterna. Jag lade ned väldigt mycket tid på det här under hela sommaren, och så här i efterhand tycker jag att flera av matcharrangemangen blev lyckade, säger han coh fortsätter:
– I premiärenhade vi en bra siffra (2 320 mot Södertälje) och fick en bra känsla. Sedan var det en del matcher där temat inte funkade riktigt och jag fick en del kritik för att jag vid något tillfälle hade sagt att jag skulle fylla hallen varje match. Jag skulle inte ha lyssnat på det där utan varit mer konsekvent och fortsatt med mitt koncept. Jag tror att det hade lönat sig i längden.
Varför blev det inte så mycket publik som du hade hoppats?
– Jag tappade konsekvensen med att nöta och nöta. Det gäller att våga hålla en linje och den tappade jag på vägen.
Leto lyckades visserligen inte med att höja Almtunas publiksnitt, men förutom den sista säsongen höll han och klubben ändå en nivå på runt 1 500 sålda biljetter per match, trots sportslig motgång.
Lite oväntat vill den förre klubbchefen inte skylla siffrorna på de sportsliga resultaten och den minst sagt – för hockeyallsvenskan mätt – slitna och lilla hallen.
– Man har de förutsättningar som man har och det gäller att anpassa sig till dem, säger han.
Många anser att Uppsalapubliken är kräsen, hur ser du på det?
– Jag anser trots att jag inte lyckades så som jag ville, att det går att fånga Uppsalapubliken. Givetvis är det lättare i sportslig medgång, men jag vill även tro att det går även när det inte går så bra sportsligt. Det handlar om tid och att bygga upp saker tillsammans. Jag tror att det finns en stomme på 500–600 personer per lag i Uppsala som följer sina lag oavsett hur det går. För att bygga på den stommen gäller det att fylla på underifrån från yngre åldersgrupper. Men det är tufft. Jag kommer ihåg att vi bjöd in alla skolor och klasser i Uppsala kommun på ett lov att komma och se oss gratis om de hade med sig en lärare. Jag tror att det kom en klass den gången och såg oss. Så det är inte så lätt.
Ångrar du något av allt det du gjorde så här i efterhand?
– Visst, jag var väl lite naiv i ibland, men jag vill inte ångra att jag var naiv för det kommer bra saker ur naivitet också. Det enda jag ångrar var att jag inte följde upp tankarna med matchmenyerna de senare säsongerna och fortsatte arbetet med sponsorerna kring det.
Vad har du för råd till de Uppsalalag som vill höja sina publiksiffror?
– Jag tror att lagen måste samarbeta mer över gränserna, och ta hjälp av varandra så att det blir en vi-känsla. Det fanns planer på att införa ett gemensamt biljettsystem i Uppsala redan på min tid. Det tror jag skulle kunna vara en bra idé. Man skulle exempelvis kunna köpa ett kort med 20 matcher, som man skulle kunna använda för alla lag.