Storvreta gick från att ha kontroll och driva spelet i den första matchen till att stundtals bli upprullade i den andra.
Storvreta gick också från att visa upp sin ramstarka defensiv i en uppgraderad version till att låta hemmalaget komma till avslut i det ena öppna läget efter det andra.
Linköping har beskyllts för att dra ned på tempot i matcher men det såg jag ingenting av i den här matchen. De ville framåt och gärna så fort som möjligt. Och när de tog bollen till mål fick de utdelning. Många i hemmalaget ville spela stora roller och njöt över att visa upp sig från sin bästa sida inför en entusiastisk hemmapublik.
De fick fysiken och tekniken att synka.
Hos gästerna var det osynligt från många håll. Målkungen Andreas Stefansson har visserligen varit sjuk den senaste tiden men kan betydligt bättre. Detsamma gäller en rad andra såsom Otto Weidman, Rasmus Andersson, Filip Björk och Simon Götz. För att nämna några.
Måns Parsjö var inte heller det Månster i målet som han skämt bort Storvretasupportarna med att vara under säsongen.
Det var blekt över nästan hela linjen.
Tobias Gustafsson fick med hjälp av Filip Eriksson dra lasset till stor del själv. När Eriksson tappade en straff vid ställningen 5–2 missade han dock chansen att i tid föra Storvreta tillbaka in i matchen.
Skadade Albin Sjögren saknades inte nämnvärt i match ett men ska det se ut så här är hans frånvaro ett rejält hål i favoritens laguppställning.
Linköping har hittat något och Storvreta har fått något att tänka på.