Tio år är lång tid. Det är lätt att glömma detaljer. Så när Mika Kohonen får frågan om han minns sin första match i Storvretatröjan börjar han famla i minnet.
– Oj, oj, oj. Första träningen kommer jag ihåg, men första matchen ... jag har en känsla av att det var på hemmaplan, säger han.
UNT:s reporter kan inte ge honom rätt även om hemma var rätt så till vida att den ägde rum i hemlandet Finland. Det var i en försäsongsturnering i Joensuu i september 2005 som storstjärnan debuterade i den röda tröjan – mot sin moderklubb Happee. Och när han väl fått det berättat för sig kommer minnet åter.
– Jaha, jag trodde du menade seriematch. Jo, laget hämtade upp mig vid en bensinmack hemma vid Vaajakoski och jag minns att vi körde fel på vägen till Joensuu. Vi kom dit bara en halvtimme före matchen.
Det gick galant ändå. Storvreta vann med 9–3 och Kohonen debuterade med att göra tre assist.
Det var där som den långa och framgångsrika historien om kärleksrelationen mellan nummer 29 och Uppsalaklubben tog sin början. Knappt tio år senare tog den slut – och avskedet blev långtifrån lika roligt.
Han har vunnit allt, men samtidigt haft tuffare motgångar än många andra idrottsmän med ständiga skadeproblem och dessutom en depression förra året. Men när 38-åringen tar emot UNT hemma i den stora ljusa enplansvillan i Alsike andas han mest bara optimism och framtidstro. Nyligen blev det ju klart att karriären fortsätter. Men inte i Uppsala och Storvreta utan i finska mästarlaget SPV från Seinäjoki med lillebror Mikko i laget. Kontraktet är på 1+1 år.
– Ett känslomässigt tufft val. I moderklubben Happee är Gabriels (Mikas äldste son) gudfar och en av mina bästa vänner tränare. Men SPV var det bästa alternativet för mig och familjen. Och nu när jag väl tagit beslutet känns det klockrent, berättar han.
Upplägget blir lite speciellt. Medan familjen under säsongen kommer att bo kvar hemma i Sverige flyttar Mika in i barndomshemmet, som står tomt sedan tre år tillbaka (”pappa kommer nog inte att ta så mycket betalt i hyra”), i närheten av Jyväskylä. Där kommer han att träna tillsammans med Mikko och ytterligare ett antal spelare ett par pass i veckan. Sedan väntar pendling till Seinäjoki – 20 mil bort – vid övriga pass.
Och vid ett antal tillfällen under säsongen kommer han att flyga hem till familjen. Han tror den lösningen kommer att fungera bra, trots allt.
Var det aldrig aktuellt med en svensk klubb?
– Det är klart att vi diskuterade det, men hyfsat snabbt hade jag klart för mig att det skulle kännas fel. Jag vårdar och uppskattar vad vi (i Storvreta) gjorde under tio år, och vad jag innan dess gjorde i Balrog i fyra år.
– SPV är en proffsig klubb med sund ekonomi och de fyra senaste åren har de tagit tre finska guld. Ett hårt arbetande lag, kanske inte det mest tekniska, men med ödmjuka killar.
Vad kommer du att få för roll?
– Jag kommer till ett ställe där de vet vem jag är, men sedan så ska man ju spela också. Men det vore konstigt om jag inte lirar med lillebror. Det är väl tänkt att han och jag och Sami Koski ska spela i förstakedjan.
Han erkänner att han har varit lyckligt lottad som kunnat få ha innebandy som yrke under alla år. Och så kommer det att fortsätta. Men kontrakt och pengar är han inte så sugen att prata om.
– Det är världens tråkigaste att prata om pengar och det här är mitt yrke. Och skriver man på är man ju nöjd.
Men klart är att han kommer att tjäna en slant.
– Jag skulle inte riskera familjen på något sätt och alla har sitt värde.
Uppståndelsen var stor när presskonferensen om övergången ägde rum i Helsingfors. En legendar kommer ju hem och förgyller den näst bästa ligan i den ännu ganska lilla innebandyvärlden. Lika mycket ståhej var det också för en dryg månad sedan när det stod klart att han inte skulle få förlängt med Storvreta. Beskedet var inte bara en överraskning för många supportrar och utomstående utan även för Kohonen själv.
Hur ser du på uppbrottet?
– Sorgligt var det. Och det är klart att jag blev lite arg på mötet, men sorgligt är ordet. Överallt i världen, i vilken klubb som helst, i vilken sport som helst, hade man inte gjort på det sättet. Att inte visa respekt. Det var inte ett värdigt slut. Men Storvreta har ju byggt upp det så att en person (chefstränaren Stefan Forsman) får bestämma allt. Han är sportsligt ansvarig. Inte sportchefen.
Mika säger att han inte är bitter och att han försökt lägga det där bakom sig, men när frågan kommer märks det att det sitter en tagg kvar.
Blev du helt överraskad?
– Det är klart att man inte är dummare än så ... men jag trodde inte att det skulle gå till på det sättet. Nej, nej, nej. Aldrig i livet. Det har varit snack i många år om att man ska göra förändringar och föryngringar, och det är väl bra att få upp egna och satsa på unga, klockrent. Om de är på nivå.
Att han ska ha blivit erbjuden en roll i föreningen förnekar han bestämt.
– Nej, jag blev inte erbjuden en roll. Det har bara varit snack. Ingenting.
Hur är relationen med Forsman i dag?
– Jag har inte tänkt på saken. Det är inte ofta spelare och tränare har några nära relationer. Men 2007 ville han kicka mig första gången, han sade sig inte hittanågon roll till mig då. Jag sade då att du är den ende i världen som tycker det. Jag var back och forward om vartannat och vi hade möten kors och tvärs.
Resultatet blev lyckat till slut. 2010 kom första Storvreta-SM-guldet, sedan följde ytterligare två. Och två Europacuptitlar. När han får frågan om vad som är höjdpunkten under decenniet i Storvreta blir inte det första svaret en sportsligt sådant.
– Alla människorna. När man är färdig är det klart att man kommer att minnas SM-guld och VM-guld och så, men i första hand är det människorna.
Men en sportslig då?
– Jag hade vunnit tidigare med Balrog, men det var speciellt med första guldet med Storvreta. Det var så många killar som spelat i Storvreta i hela sitt liv, och för mig var det självklart att ”Jeppe” (Jesper Berggren) skulle få lyfta bucklan först (trots att Mika var lagkapten). Den stunden är guld värd för mig.
Det som började matchmässigt i Joensuu för snart tio år sedan fick ett slut i Falun tidigare i våras då den sista omgången av superligan spelades, och Storvreta fullbordade sitt praktfiasko med missat slutspel som resultat.
Hur länge till spelar du?
– Två år till skulle vara fint att spela. Jag har min plan och vill sluta när jag är riktigt färdig. Ett VM till – och få göra det på mitt sätt. Det har varit två sönderrivna säsonger säger han.
Kan du tänka dig att komma tillbaka till Storvreta en dag?
– Absolut.
Som vad?
– Möjligtvis som tränare någon gång. Jag kan den idrottsliga biten, tävlingsbiten. Jag känner att jag har ganska mycket att ge.