Han lade grunden till Fyrisfjäderns dynasti. Nu hoppas Kim Knudsen kunna bli delaktig i en ny succéera i Storvreta – och sedan kanske få det där drömjobbet i London.
Kim Knudsens resa från Odense i Danmark till Fyrishov och Storvreta började under våren 1993. Han vill helst inte prata om sin egen badmintonkarriär, som på sin höjd hade tagit honom till Fyrisfjäderns B-lag enligt Knudsen själv. Tidigt började därför den unge dansken att intressera sig för ledarskap och utbildning.
– Jag hade problem med mina knän och blev ganska snabbt coach/ledare. Jag tycker att det är kul att se folk utvecklas, att se elitidrottsspelare vilja utvecklas och att motivera folk, berättar Knudsen.
Att det blev just Uppsala och Fyrisfjädern var en slump.
– Jag jobbade som tränare vid en instruktörsutbildning i Danmark och satt och beklagade mig lite att jag inte skulle ha tid med både skola och badminton. Då sade någon att jag borde söka heltidsjobb som badmintontränare hos Fyrisfjädern.
Vad tänkte du då?
– ”Var ligger Uppsala?”, skrattar Knudsen som sedan kollade upp detaljerna och sökte jobbet.
Från början var tanken att Knudsen bara skulle stanna två år i Uppsala och Fyrisfjädern. Lagets utveckling gjorde dock att han nu, 22 år senare, fortfarande är kvar i Uppsala.
– Efter två år kände jag mig inte klar i Fyrisfjädern. Jag tyckte att det var väldigt kul att vara i en härlig och proffsig miljö. Jag ville åstadkomma något i Fyrisfjädern innan jag lämnade.
Inför säsongen 99/00 så bestämde sig Knudsen för att Fyrisfjädern skulle ta hem millenniets första guld till Uppsala. Fyrisfjädern då var långt ifrån den maktfaktor inom badminton som man är i dag.
– Jag kände att vi hade fått in många bra juniorer och de äldre spelarna ställde upp och var bra mentorer för dessa. Det har jag fortfarande stor respekt för.
Knudsen värvade in indonesen George Rimarcdi och ryskan Marina Andrevskaia, något som till slut blev de sista pusselbitarna som bärgade det där historiska guldet.
– Jag sade till styrelsen att nu måste vi satsa, att jag inte accepterar någon målsättning om att göra ”så gott vi kan”. Det var många duktiga i bakgrunden som hjälpte mig, jag vill betona att jag inte var ensam bakom det här.
Hur reagerade spelarna?
– Några tyckte säkert att jag var dum i huvudet. Vissa frågade vad som händer om vi misslyckas.
… och vad svarade du då?
– Att visst kan vi misslyckas, men det är ingen som kommer att dö. Jag kanske får sparken och folk kommer att skratta åt oss, men det kan jag ta. De som tror på det här, det är de jag vill jobba med.
Efter flera lyckosamma säsonger lämnade Knudsen Fyrisfjädern. Efter att ha jobbat med en civil karriär så dök han upp som klubbchef i Storvreta för tre år sedan.
– Jag stod faktiskt i klacken i Globen när Storvreta vann sitt första SM-guld. Folk i Danmark frågade mig vad innebandy var för något, om det var det man spelade på gymnastiken i skolan.
Vad visste du om innebandy?
– Inte mycket, men jag blev anställd som klubbchef och inte som sportchef. Det är viktigt att komma ihåg, men jag har försökt lära mig så mycket som möjligt.
Den senaste tiden har dock Knudsen fungerat även som sportchef i föreningen.
– Jag jobbar väldigt nära Stefan Forsman runt byggandet av spelartruppen. Han berättar vilka spelare som han är intresserad av. Sedan ställer jag några motfrågor då om hur den spelaren skulle passa in och vad han vill med honom. Om vi är överens så hör jag sedan av mig till spelaren och hans förening om ett eventuellt byte till Storvreta.
Vad är din vision med Storvreta?
– Jag vill sätta en ordentlig organisation. Vi är inte bara en idrottsförening utan en affärsverksamhet som omsätter 20 miljoner kronor. Vi vill även driva Storvretacupen till 1 000 lag år 2020.
… och sportsligt?
– Sportsligt ska det bli intressant att se den nya truppen där vi har byggt ett nytt Storvreta. Sedan är jag även intresserad av damverksamheten där vi kanske kan gå upp i år samt vår ungdomsverksamhet som tidigare varit understimulerad, men nu är på väg att bli bättre igen.
Hur länge Knudsen blir kvar i Storvreta vet han inte i nuläget.
– Det är ett mycket hårt jobb att vara både klubb- och sportchef. Jag skulle inte göra det om jag inte gillade idrotten så mycket, men det finns en dag då jag kommer att känna att jag är färdig.
Och hur var det då med det där drömjobbet i London?
– Jag skulle vilja bo i ett rum på Emirates Stadium och jobba med marknadsföring i Arsenal. De behöver inte ens betala mig utan det är mitt drömjobb. Jag vet inte om min familj delar den visionen, men jag älskar den klubben, säger Kim Knudsen.