Vila eller spela match kontinuerligt, vad är bäst? Svaret på den ständiga frågan fick vi i den första semifinalen.
Ett fysiskt fräscht hemmalag kom ut och gjorde vad de brukar, var stabila bakåt, ägde mycket boll och visade upp hot från alla håll och kanter. Och hade snabba kvicka fötter.
Pixbo?
Typiskt mitt-i-veckan bortamatch 50 mil hemifrån. Dessutom med sju tunga matcher mot Kalmarsund i kvarten i bagaget och benen.
Det såg rätt segt ut på sina håll. Var det därför de tog en kort periodpaus efter den första perioden och kom in planen långt före Storvretaspelarna för att jogga igång ytterligare en gång? Som en andra uppvärmning.
Och faktiskt, jag tycker att vi fick se ett mycket alertare bortalag – både i tanke och fötter – i den andra perioden.
Det gick undan på planen. Tempot var något helt annat än vi såg i kvarten mot Nykvarn.
Gästerna åt i kapp det man tappat i den första och likaläget inför den tredje såg ut att få ett få ett avgörande av Ondrej Nemecek med några minuter kvar. Men. Har Storvreta ett svaghet är det att försvara sig när de ställs i fem mot sex-läge.
Man har släppt in så många mål i den spelformen att jag bara satt och väntade på att Pixbos kvittering skulle komma när de tog ut målvakten med två och en halv minut kvar.
Och den kom – via Oscar Magnusson Lindholms knä.
Även 3–3-kvitteringen tidigare var en Storvretaspelare sist på. Viktor Nystedts fot hjälpte gästerna den gången. Men han fick sin revansch genom att bli matchvinnare i sudden death.
Nu vänder den här matchserien till Mölnlycke och jag tror att vi kan förvänta oss ett nytt drama då.