Rasmus Sundstedt och lagkamraten Filip Eriksson i glatt samspråk.
Ännu en SM-final. För vilken gång i ordningen? Storvreta ska göra sin elfte men Rasmus Sundstedt var ju i Schweiz några år ...
– Jag har inte en jävla aning. Missade jag två när jag var borta? Eller en? Det där borde du ha koll på, säger Sundstedt.
Svaret torde bli att det här är hans sjunde. Han kom som tidernas dyraste spelare från Caperiotäby 2012 och lämnade för Rychenberg efter guldsäsongen 2015/16. Återkomsten skedde två år senare men han missade därmed finalen och guldet 2018.
Globen är återigen spelplats och Falun motståndare. En svensk idrottsklassiker.
– Det låter väldigt bra. Det brukar sluta väldigt gott, säger "Ralle" och tittar ut på planen i IFU Arena där lagkamrater nöter på med lite skott.
Storvreta har aldrig förlorat en final i Stockholm ...
– Det är som en hemmaplan för oss. I IFU och Stockholm torskar vi inte matcher.
Hur många finaler har du kvar?
– En i taget. Man vet ju aldrig om man kommer ut på planen igen.
Rasmus Sundstedt lever i nuet och tar en säsong i taget. I hans ålder är det inte läge att skriva långtidskontrakt.
– Jag har ingen aning, säger han om framtiden.
– Jag har inte pratat med någon angående nästa år, alltså i klubben. Sen har jag självklart pratat hemma och de vill ju att jag ska spela. Det är upp till Storvreta och mig om det ska bli en förlängning.
De där hemma är sambon Erika men inte minst barnen Leon, 12 år, och My, 10, som inte vill höra nåt om att pappa ska lägga av.
– De vill ju alltid att jag ska spela. De vill aldrig att jag ska sluta.
Och varför skulle han? De skadebekymmer han tidigare dragits med, inte minst i knä, är nu borta. Kroppen mår bra medger han.
– Men vet du hur tråkiga bussresorna är? När du kommer hem fyra och ska upp och jobba halv sju, det är tufft. Och sen missar man ju mycket med barnen. Det är ju inte bara jag. De har fått flytta hit för mig en gång i tiden så nån gång ska jag offra mig för dem också.
En tidigare bild på Rasmus Sundstedt med sonen Leon. Arkivbild.
Men du vill ju inte göra dem besvikna heller?
– Nej, det kommer de bli om det skulle de bli, om det blir det beslutet.
Ett beslut lär dröja. Det gjorde det förra året. Någon information om en förlängning kom aldrig från Storvreta kom aldrig men plötsligt stod han bara där igen på träningarna.
– Försäsongen missade jag, sommaren var jag borta. Jag kom in när vi gick in i hall, då började jag spela.
Sånt som kallas rutin.
– Mm, då vet man att man är gammal.
Nästa gång man får se dig är i augusti alltså?
– Kanske. Mycket möjligt ... Jag kan inte säga något, för de (Storvreta) har inte sagt någonting och vi har bara pratat löst om det själva.
Rutinerade herrar. Alexander Galante Carlström och Rasmus Sundstedt. Galante Carlström gör i SM-finalen sin sista match i Falun innan han drar till Schweiz för spel. Sundstedt vet inte hur hans framtid ser ut.
Han göra inte lika många poäng som han gjorde en gång i tiden men likväl är han viktig för laget. Och i slutspelet har han stått för några riktigt starka insatser.
– Framförallt tycker jag slutspel är roligare, då vaknar jag till liv. Och det är väl både bra och dåligt. Man ska väl vara bra under säsongen också men då är det många andra som gör det bra så nu får jag försöka mitt bästa här. De sista matcherna har jag fått vara med när det ska avgöras och då är man mer inne i det och kommer in i det mer.
Rasmus Sundstedt fick stort förtroende i semifinalerna mot Pixbo.
Vad ser du framför dig när du tänker på finalen?
– Matcherna under säsongen har varit väldigt målsnåla och tajta med bra förvar från båda lagen och jag antar att båda lagen kommer gå in med den inställningen. Sen vet man aldrig vad som händer. Jag ska kliva fram, det ska jag göra. Det har jag tänkt. Jag ska göra min bästa match den sista matchen den här säsongen.
Det blir nog en ny säsong ska ni se. Då får barnen som de vill.