– Det är tydlighet, struktur och någon slags flexibilitet. Alla de här grejorna är jättebra och det funkar för alla, speciellt för oss ledare, säger Thomas Robertsson, verksamhetsutvecklare på Fyrisgården.
Robertsson kan uppleva att just ordet "anpassad" träning ibland bemöts med rädsla och fördomar. Att man ska göra det svårare och krångligare än vad egentligen innebär.
– Ett typexempel var en kille som tillhörde en fotbollsförening som sa att han hade ett lag där det fanns en kille med en adhd-diagnos och att det kändes svårt att anpassa allt efter honom. Då frågade jag "Men vad är det för anpassningar du menar då?" och då svarade han "Ja, men att alla ska få hänga med och sådär, att man ska veta vad som händer". Men alla vill ju veta det. Alla vill veta vad som händer oavsett om man har en adhd-diagnos eller inte, säger Robertsson.
Robertsson har haft en föreläsning kring just inkluderande bemötande tillsammans med en kollega, där de bjudit in olika föreningar att medverka.
– Om man gör det på ett bra sätt så kommer inte anpassningen att märkas. Jag tror det är där det gnisslar lite. Att man sätter det på ett podium och såhär "Nu ska vi anpassa", då kan det ju absolut kännas konstigt. Men gör man det på ett inkluderande och lite roligt sätt utan att man tänker på det så funkar det, säger han.
Fyrisgården startade sina innebandy- och fotbollslag för barn och ungdomar med NPF- och IF-diagnos för 15 år sedan. För sju år sedan gick de sedan med i Riksidrottsförbundet för att det fanns en efterfrågan från laget om att få "tävla på riktigt".
– Precis som alla andra ska de ha ett mål att jobba mot. Att spela matcher, det är liksom det de vill och då måste vi ordna det.