Inför säsongen stack Sirius spelare ut hakan och snackade i termer som ”slutspel - annars är det fiasko”.
De tror fortfarande på slutspel och nu har de plötsligt resultat och prestationer att luta sig emot.
Det som i höstas handlade om besvikelse över uteblivna resultat har förbytts i en känsla att ingenting längre är omöjligt.
Det svänger onekligen om Sirius innebandy.
Tacka David Ahlmark-effekten för det.
Jag är ingen förespråkare av att förändra enbart för förändringens skull och en effekt av ett tränarbyte är förstås inte absolut. Men det är ett upplivningsförsök och en chock av defibrillatorn som kan väcka vilket lag som helst.
Och ibland betyder ett tränarbyte allt, vilket Sirius innebandy just nu är ett levande praktexemplar på.
Niklas Johansson gjorde allt han kunde, vände och vred, stötte, blötte och nötte men under hans ledning vann Sirius bara 2 av 14 matcher på ordinarie tid, och i början av december tvingades han bort.
Tidigare tränaren David Ahlmark tog över och nu har Sirius plötsligt vunnit 5 av 6 matcher, där starka 6–3 mot serieledande Falun är senaste beviset i raden av ”Ahlmark-effekter”. Det är en fascinerande utveckling.
Ibland är förändring ett måste och ett lag som har noll självförtroende behöver ofta ny näring och i Sirius fall öppnade tränarbytet för en nytändning.
Det har varit mycket upp och ned under hösten när det gäller Sirius men på något sätt lyckades David Ahlmark på kort tid stabilisera läget med oförändrad spelartrupp och nu syns inte längre bisarra förlustsiffror som 9–10 (Örebro) och 8–13 (AIK). Med Ahlmark har Sirius plötsligt en avslappnad sits inför onsdagskvällens måstematch borta mot Dalen och jag skulle inte bli förvånad om Ahlmark lyckas baxa klubben hela vägen till en slutspelsplats.
Långsökt? Kanske. Omöjligt? Inte alls.
Sirius har fem poäng upp till Dalen ovanför slutspelsstrecket och en seger i Umeå skulle ge ett rejält lyft i tabellen och slutspelskänning. En förlust? Ja, då blir Ahlmark-effekten en aning tilltufsad. Just nu är den total.