Sirius har vunnit sju av nio matcher efter sitt tränarbyte och David Ahlmarks pånyttfödda gäng skuggar plötsligt utanför den åttonde och sista slutspelsplatsen. Om ansiktslyftningen i dess nygamla regi kan räcka även för att hota Storvreta i torsdagens derby vet jag inte, men en sak vet jag:
Sirius kommer slita, kämpa, rycka och dra och Ahlmarks stora vapen handlar om att placera ut dimridåer och gillra fällor. De lyckades länge och väl senast lagen möttes på annandag jul, och den gången retade trion Widh, Elvfing och Drews gallfeber på de rödklädda. Och jag är säker på att ingen är beredd att vika ner sig när Ahlmark åter kommer satsa på en massiv defensiv och kontringsspel.
Problemet för Sirius är inte bara det faktum att Storvreta har vunnit åtta av sina nio senaste matcher, utan att Storvreta kort och gott har så mycket mer klass och så mycket mer talang att tillgå. Hur de båda lagen kan visa sina muskler under vårens kommers gör ju också att det nästan inte går att jämföra de båda Uppsalalagen.
Det är egentligen bara i ett derby i IFU Arena som klubbarna över huvud taget kan befinna sig på samma planhalva, och här finner vi den stora tjusningen med sport.
Även om Storvreta är det bättre laget, äger de bättre spelarna och att Sirius matematiska möjlighet att utmana serietvåan inte är stora på förhand, är innebandy inte mer komplicerat än att bra kollektiv faktiskt kan slå ett individuellt bättre manskap.
På pappret är det klasskillnad och för Storvretas tränare Stefan Forsman handlar det kort och gott om att hitta den där on/off-knappen som får hans gäng att tända på alla cylindrar från första till sista minut.
Att Forsman har anmält sin egen förening till Riksidrottsnämnden är lika förbryllande som det är imponerande att han i ett antal matcher i januari lyckats sprida ut spelare som Alexander Rudd, Jimmie Petterson och Valdemar Ahlroth i tre olika femmor. Det säger det mesta om Storvretas bredd och spets.
Derbyt på annandag jul var en berg- och dal-banefärd mellan hopp och förtvivlan men när Storvretas kugghjul väl började gå i varandra, fullkomligt pulveriserade de Sirius under slutminuterna.
Det är för första gången fri entré till derbyt och att Sirius inte vågar lita på dragningskraften av att fylla IFU Arena ens i ett derby går förstås att ifrågasätta för den som vill, men jag gillar det och vill sträcka mig så långt att valet att göra derbyt till något så unikt som en gratismatch är marknadsmässigt genialt.
Att skeppa iväg fribiljetter och skapa en hype inför ett derby i januari har fått den där spelarpresentation på cykel att nästan helt glömmas bort.
Burr ... Påminde jag er nu? Sorry.
Med sjutton företag i ryggen är vi nu garanterade en innebandyfest värd namnet. För det är ju inte mycket som slår detta. Vi har två Uppsalalag på varsin sida om planen i en högstaserie i en i Sverige stor lagsport och inramningen med fullständigt fullsatta läktare lär ge precis den sortens tändvätska Sirius såväl behöver för att göra match av detta.
Innebandypubliken i Uppsala har inte gjort sig känd för att vara den mest känslosamma och högljudda, men med en tänd publik i ryggen kan det här bli en riktig fest.
Spelmässigt hoppas jag att hettan och passionen kommer att finnas där, att det smäller friskt i närkamperna. Att ingen kliver undan. Det finns annars en risk att det blir en typisk januariinnebandy mellan ett topplag och ett mittenlag där det kan räcka med att Storvreta har något vassare struktur på spelet, med mer tyngd.
Stefan Forsman ska ju som sagt bara hitta den där on/off-knappen och hittar han rätt är det hög riskfaktor för en fet tråkstämpel på derbyt, i meningen att det kan bli en ensidig historia.
Om han misslyckas kan derbyt bli precis som vi önskar det; Hett, fult, svettigt, jobbigt och kanske även målrikt.