Konflikten mellan Svenska innebandyförbundet och SSL-klubbarna. Skratta inte nu. För det är en rejäl sörja utan raka svar.
Å ena sidan: Föreningen SSL, som representerar de 28 föreningarna i de båda högstaligorna (dam och herr) i Sverige, vill ha hundra procent kontroll över sin series kommersiella rättigheter och har nu tagit ytterligare ett steg genom att ha skapat Föreningen Premier Floorball League, för att driva en innebandyliga i egen regi efter sommaren.
Å andra: Svenska innebandyförbundet vill inte helt överge rättigheterna kring SSL och kommer att fortsätta att driva en högstaserie i Innebandysverige under namnet SSL – med de klubbar som vill.
Friktionsfritt? Knappast. Sprickan kan inte vara tydligare.
Både förbundet och utbrytargruppen säger dessutom att de kommer att fylla på sin respektive serie med lag från den nästa högsta serien, allsvenskan. Problemet är att de lagen står utanför diskussionen. Konflikten är uteslutande en SSL-fråga, och inte en fråga för det samlade Innebandysverige.
Innebandyförbundet talar om bredd och elit under ett och samma tak och hotar med att ingen som spelar i utbrytarligan kommer att få representera landslaget, att föreningar kan mista sina statliga aktivitetsstöd då den nya ligan inte hamnar under Riksidrottsförbundets flagg. Förbundet har dessutom med kort varsel tidigarelagt sin deadline för att anmäla sig till nästa års SSL för att sätta ytterligare press på föreningarna.
SSL-föreningarna kontrar med att de minsann kommer att driva Premier Floorball League på ett bättre sätt än nuvarande SSL, att det finns ett större marknadsvärde att plocka ut från SSL än vad förbundet har lyckats med och att det är elitföreningarna själva, och inte förbundet, som driver den frågan bäst.
Alla vet vad ett starkt varumärke kan innebära. Vilka genvägar till framtida affärer och ekonomisk styrka det kan ge. Jag är ingen expert inom området, men jag tycker mig se skillnaden på bra och dålig marknadsföring. Och bristen på den.
Innebandyförbundet (och många av dess föreningar, förstås) har mycket att lära sig och kanske har förbundet helt enkelt inte den kostym som krävs för att lyfta en produkt som SSL till högre höjder?
Samtidigt är det få som vet hur stor utvecklingspotentialen är egentligen. Det kan kalkyleras, önskas och gissas.
Många vill synas, många vill höras och många vill skapa sig ett varumärke, men många faller på att de så gärna vill bli ett namn, att vi som ser och lyssnar bara hör svammel.
Innebandysverige är inte Hockeysverige och Innebandysverige är på tok för litet för att ha råd att stänga in sig i ett stängt hörn i en stängd liga under namnet Premier Floorball League. Att den här konflikten uppstår visar dock att starka viljor finns och den drivkraften är något som ska tas tillvara på.
Sirius Anders Murman och Storvretas Hannes Öhman är två av dem som går i bräschen för att skapa en utbrytarliga. Samtidigt har mästarna Iksu redan meddelat att de stannar i förbundets SSL, liksom Rönnby samt Växjö och Helsingborg på herrsidan.
Att det i höst kan komma att drivas ett SSL av förbundet med, säg, tolv, tretton klubbar och en parallell PFL-liga med lika många lag är en fullständigt bisarr tanke. Det liksom snurrar i huvudet på mig när jag tänker på saken.
Jag får en känsla att få på förbundsnivå på allvar tror på SSL-klubbarnas hot, och att det är precis den känsla som SSL-klubbarnas förening själva känner, vilket har gjort att missnöjesyttringarna till och med har ökat i styrka på slutet.
Oavsett vad diskussionerna mellan Svenska innebandyförbundet och SSL-klubbarna kommer att landa i är hela såpan är en strid där än så länge ingen har vunnit. Den 10 februari är det deadline för att anmäla sig till Svenska innebandyförbundet SSL. Får vi ett delat Innebandysverige då?