Foppa fullbordade Tre kronorpusslet
Skadan i ljumsken hade fått vem som helst att tacka nej i ett tidigt skede för att acceptera läget och sedan se till att bli återställd i lugn takt. Alla Peters skador sammantaget i karriären hade fått andra att lägga såväl skridskor som klubba, och suspensoar med för den delen, på hyllan.
Men Peter är inte sån.
Han har aldrig varit sån.
Med norrländsk tjurighet och envishet modell XL har han kommit dit han är i dag.
Förutom den egna starka viljan att åter få sammanstråla med "sitt gäng", de som kallats den gyllene generationen och som varit detta lands bästa hockeyspelare i drygt ett decennium, var hans hunger efter revansch för tidigare misslyckanden (läs Nagano och World Cup, och även Salt Lake även om Peter då var skadad) som fick Foppa att dra på sig skridskorna i Turin. De har visserligen aldrig vunnit något stort tillsammans, fram tills nu, men deras skicklighet som spelare har ingen egentligen ifrågasatt.
Däremot ifrågasattes från många håll vad Peter skulle ha i detta OS att göra med tanke på skadeproblemen. "Kan han bara spela på 80 procent ska han stanna hemma", "Bättre att ta in en fräsch spelare som kan gå för fullt", "Bengt-Åke verkar ha en övertro på Peter Forsberg". Så gick tugget från experterna. Jag höll aldrig med. Även om det nu kan låta som en efterhandskonstruktion har jag redan från dag ett stått upp för åsikten, inte minst mot oliktänkande kollegor, att en 80-procentig Forsberg är bättre än i stort sett vilken annan svensk hockeyspelare som helst.
I OS var Peter Forsberg långt ifrån bäste svensk, men hans blotta närvaro gjorde att gruppen höjde sig med de 20 procent som han själv kanske saknade.
Inför World Cup 2004 träffade jag Peter och pratade om att det då var sista chansen för honom, Mats Sundin, Nicklas Lidström och Daniel Alfredsson att vinna något stort tillsammans.
Visst är det nu eller aldrig?, löd frågan.
- Det kan nog vara bra om det känns lite som sista chansen ? och det är klart att så många fler chanser får vi inte att spela ihop det här gänget, sade Lill-skägget.
World Cup slutade precis som de föregående OS-turneringarna i fiasko.
Sista chansen var passerad trodde jag. Bäst-före-datum hade gått ut för länge sedan.
Alla trodde nog det - utom Peter.
Han kom och han vann. Nu fick "Gänget" sitt gemensamma guld.
- Det som drev mig hela tiden var att få vinna en stor titel ihop med Sudden och Lidas och grabbarna. Vi lär inte spela fler storturneringar tillsammans, säger Foppa nu
Fan trot, men okej då.
Nu har han två OS-guld, två VM-guld och två Stanley Cup i meritlistan.
Peter den store.
Så jobbar vi med nyheter