Vi möter Amanda Lindberg i Vegahallen i Tierp där hockeykarriären tog sin början. Det var Amandas bror som fick henne att få upp ögonen för ishockey när hon var i åttaårsåldern. Amanda spelade fotboll samtidigt och stod i valet och kvalet vad hon egentligen skulle satsa på – men till slut föll valet på ishockeyn.
– Jag valde ishockeyn trots att jag kanske visste att det fanns bättre ekonomiska förutsättningar inom fotbollen. Men jag följde mitt hjärta och då föll valet på hockeyn.
Amanda är bara 23 år men har redan tvingats ge upp karriären till följd av flera smällar mot huvudet som hon råkat ut för under åren på rinken. Under de år karriären varade hann hon med att spela 109 matcher i SDHL med Brynäs och Leksand. Dessutom var den skridskoskicklige centern med och guidade landslaget till ett brons i U18-VM 2012. Samma år vann hon dessutom guld i ungdoms-OS med landslaget i Innsbruck, Österrike.
– Jag kommer ihåg när jag drog på mig landslagströjan för första gången. Man kände att det var värt all träning och allt slit – det var så mäktigt.
För två år sedan spelade Amanda Lindberg, då 21 år gammal, sin sista hockeymatch. En situation – som hon inte vill gå in närmare på – resulterade i en kraftig hjärnskakning.
– Det var droppen för mig. Jag låg till sängs i kanske två-tre månader och orkade inte ens prata med mina vänner.
Spelaren som tacklade Amanda Lindberg blev avstängd för resten av säsongen. Än idag plågas Amanda av huvudvärk till följd av hjärnskakningarna. Men det har blivit mycket bättre. Hon sover bättre än när huvudvärken var som värst och kan leva ett normalt liv med jobb och allt vad det innebär.
Saknaden efter hockeyn har dock varit stor. Inför den här säsongen var tanken att hon skulle försöka sig på en comeback i Färjestad.
– Jag åkte dit och allt kändes jättebra. Jag blev jättemotiverad och klubben visade verkligen att de ville ha mig. Sedan träffade jag deras klubbläkare och det var det mötet som fick mig att besluta mig för att lägga av i stället, säger Amanda Lindberg och fortsätter:
– Med andra ord bad han mig att lägga av. Han gjorde tester och kollade upp hur jag mådde och han tyckte att det var en alldeles för stor risk att fortsätta med hockeyn.
Hur ser du på den träffen så här i efterhand?
– Han var väldigt klok. Speciellt med tanke på att jag än i dag har problem med huvudet och huvudvärk. Jag är ju så pass ung och vill kunna leva ett friskt liv.
Hur ser du tillbaka på din karriär i dag?
– Hockeymässigt känner jag bara glädje. Jag har träffat så många fina vänner och det är nästan det bästa med hockeyn: att träffa människor som älskar samma sak som en själv. Sedan finns det en besvikelse över att jag fick sluta så pass ung. Ingen ska behöva sluta med någonting man verkligen älskar på grund av en skada.
Den senaste tiden har saknaden efter hockeyn blivit extra stor då Amanda följt damkronornas framfart under OS i Pyeongchang.
– Jag har spelat mot eller med alla som spelar i landslaget. Det är klart att man blir lite smått avundsjuk men jag känner en stor glädje för deras skull. Damhockeyn har fått mycket smutskastning om att det är så stor skillnad gentemot herrhockeyn men vi har lagt ner minst lika mycket tid på sporten och träning.
De senaste åren har Amanda både hunnit med att bo i USA och Norge. I dag studerar Amanda för att söka in till en högskola och bli fastighetsmäklare. Men hockeyn finns fortfarande kvar i bakhuvudet.
– Idag ger man inte tjejer samma förutsättningar som killarna. Jag skulle vilja ge fler tjejer chansen att prova på sporten. Antingen genom fler ungdomslag för tjejer eller att man anordnar prova på-dagar någon gång i månaden där man låter tjejer testa på hockey.