Emil Larsson står inför sin tredje säsong i Almtunatröjan. Första året handlade om att lära sig spel på seniornivån. Förra säsongen började tog han rejäla kliv framåt, dock missade han runt 15 matcher på grund av krånglande ljumskar, bland annat. Skadad har han varit i sommar också. En skada av det minst sagt ovanligare slaget.
– Jag tappade en glasprydnad på foten och skar av senan och nerverna i stortån. Tån satt kvar men var helt av, berättar han efter en förmiddagsträning i hemmahallen i Gränby.
Två veckor efter olyckan väntade operation och därför han han inte hunnit med att vara på is lika länge som sina lagkamrater. Men sedan ett par veckor tillbaka är han i full träning igen. Tån ska inte hindra honom att nå det stora genombrottet i vinter.
– Jag har mer att bevisa och kan spela bättre. Förra året är ett steg på vägen men jag tror inte jag kommit upp i min högsta nivå.
Han tog sina första skär på Testebovallens uterink i Gävlestadsdelen Strömsbro i fem sex-års åldern. Samtidigt var pappa Jan på toppen av sin karriär. 1999 vann Janne Larsson SM-guld med Brynäs, vann elitseriens poängliga och tilldelades Guldhjälmen som seriens bäste spelare.
Det måste ha varit inspirerande!?
– Absolut! I dag är det lite tråkigt att jag bara var fem sex år och inte har de förstående minnena. Det är mer nu i efterhand man förstår hur stort det egentligen var.
Hemma snackades det hockey jämt. Ibland blev det för mycket. Då brukade Emil gå över till mamma som bodde några hus bort.
Pappa Larsson har också VM-guld och utlandsspel i Schweiz på meritlistan.
Har det någon gång varit jobbigt med en så framgångsrik förälder?
– När man kom upp i Brynäs som junior var man ju Jannes son. Alla hade förväntningar att man skulle vara som han men vi är helt olika individer på och utanför isen.
Finns det någa likheter?
– Vi tänker hockey lika. Jag är nog snabbare och mer fysisk, men han har lärt mig grunderna i hur han tycker att hockey ska spelas. Så jag har det i mig. Enda kravet jag haft på mig hemifrån är att alltid göra mitt bästa.
Vad har pappa lärt dig?
– Inte allt, men väldigt mycket. Det är mycket grunder och vad man ska tänka på när det gäller träning, matcher och situationer. Sedan har jag haft en farfar som jämt tagit med mig och åkt skridskor. Både pappa och farfar har gett mig tips och trix.
Farfar heter Ove och spelade ishockey han också, i Timrå. Och han är Emils största supporter.
– Farmor är nog största fanet men farfar kollar mest. Sedan spelet i Björnligan har han inte bommat många matcher. Bortamatcherna ser han på tv eller datorn.
Emil brinner för hockeyn, men säger samtidigt att han gärna kopplar av från den vid sidan av isen. Istället för att titta på hockey på tv blir det mycket tv-spelande.
– Det är en stor passion som jag lägger ned mycket tid på.
– Jag vill leva ett så pass "vanligt" liv utanför hockeyn. Jag har sambo nu och då blir det mycket annat. Hon (Amanda) hade inte sett en hockeymatch innan vi träffades.
Almtuna står inte allt för högt i kurs hos de så kallade experterna utan tippas komma rätt långt ned i tabellen. De stora profilerna, som Johan Holmqvist var i fjol, saknas denna säsong.
– Det är väl i år som vi ska skapa profiler. Vi har många väldigt talangfulla spelare som ännu inte blommat ut. Jag tycker vi har ett jäkligt intressant lag där många kan kliva fram. Som helhet är vi skridskostarka och jobbiga att möta. I år är året vi går till topp åtta. Jag tror stenhårt på det.
Hur långt vill du nå inom hockeyn?
– Alla pratar om draften (i NHL) men du ska vara som bäst mellan 28 och 32. och jag är inte alls stressad. Mitt mål är i första hand att ta mig till SHL. Jag tror stenhårt på att jag kan spela i den ligan, men det gäller att höja min lägstanivå.
Är det viktigt att det blir spel i Brynäs då?
– Nä, inte alls. Jag skulle gärna slå Brynäs med ett annat lag, att slå pappa vore ännu roligare.
Det hände tidigare än planerat. I lördags fick Brynäs videocoach pappa Jan Larsson se hur sonen Emil och Almtuna vann träningsmatchen mellan lagen efter förlängning.
Och givetvis fanns farfar Ove på läktaren.