Solen skiner över Gränbys sportfält. På en stol i IFU Arena sitter Leon Reuterström och blickar ut över parkeringen och det som tidigare var hans hemmahall i form av Gränbyhallen. ”Det är mycket gamla minnen”, säger han samtidigt som han kliar lite över tatueringen på vänster underarm - en hockeymålvakt inbakad i en hjärtrytm. Kulissen i den tomma A-hallen är lugn och stilla, något som inte direkt Reuterströms senaste tid varit. I slutet av april meddelade han nämligen att Denise Reuterström gjort sin sista hockeymatch och att Leon Reuterström är transsexuell.
– Det är klart att det var nervöst innan, men jag tycker ändå att det har gått bra, säger Reuterström.
Om målvakten Denise Reuterström inte var van vid stora rubriker så har Leon fötts in i det. Nyheten plockades upp stort av samtliga medier i Sverige och Reuterström fick även föreläsa både på skolor och på ett HBTQ-läger.
– Det trodde jag inte. Jag hade en tanke på att någon kanske snappar upp att jag slutar och sedan att jag även är transsexuell, det kanske skulle bli en notis. Att det blev världens grej var jag dock inte beredd på. Efter första intervjun var det en person som hörde av sig och tackade för att jag kom ut och då tänkte jag att jag skulle spinna vidare på det. Kan jag hjälpa någon eller bara öppna diskussioner så gör jag det.
Ser du dig som en förebild?
– Nej, det gör jag inte. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon och jag skulle vilja vara en som folk kan söka sig till, ställa frågor och känna att man inte är ensam.
Responsen har enbart varit positiv, något som förvånat Leon som förberedde sig på att ta emot en del näthat. Det var dock inte helt självklart att meddelandet skulle gå ut till allmänheten överhuvudtaget.
– Jag funderade på om jag verkligen skulle berätta varför jag skulle sluta med hockeyn. Samtidigt var det min egen Instagram där jag hade runt 300 följare som mest var vänner och bekanta. Om de ska få veta så kändes det som att det var den vägen jag skulle gå. Just att jag skulle byta namn också hade blivit konstigt om någon man träffade skulle säga ”Hej Denise”. Sedan slutade det med att hela Sverige fick veta haha.
Hans berättelse låter både enkel och självklar såhär i början av juni. Vägen till att bli Leon har dock varit både lång och tuff för målvakten som efter att ha debuterat för Almtuna flyttade till Leksand för att gå hockeygymnasiet.
– För två, tre år sedan hade jag en lite tyngre period i livet och hamnade då av en slump hos en läkare vid Akademiska här i Uppsala. Han frågade apropå ingenting om det var något jag hade funderat på, om jag var transsexuell, och han sa att ”det räcker med att jag tittar på dig”, säger Reuterström och fortsätter:
– Det är klart att jag alltid känt att jag vill se ut som alla killar och vara som en i gänget, men jag har slagit bort det med att det är som det är. Läkaren frågade om han skulle skicka en remiss och det var efter det jag verkligen började fundera och pusselbitarna föll ihop. Just att få diagnosen transsexuell och veta att det är på riktigt, att jag kan få hjälp, gav mig en stor lättnad.
I april 2016 skickades remissen och Reuterström fick sitt första möte efter åtta månader och det blev starten på en resa som ännu är ung. Familj och vänner har stöttat honom under hela processen, något som gjort att han kan sitta på stolen i IFU Arena och prata om resan som om det vore vilket beslut som helst. För familjen var det heller ingen överraskning när beskedet kom.
– Alla runt mig har sagt att de inte alls är förvånade, mamma och pappa sa att det var på tiden. Alla verkar ha fattat innan jag gjorde det. Utan alla runt omkring mig hade jag aldrig kommit såhär långt. Jag hade nog inte vågat berätta för alla och kanske inte ens kommit på det själv. Jag har verkligen alla att tacka.
Senare i juni ska Leon ta sin första hormonspruta och han berättar själv att den beräknade tiden för att bli ”klar” och få ett manligt personnummer är cirka fyra till fem år. En tuff väntan för honom.
– Man bär fortfarande på väldigt mycket självhat eftersom man vill ha en kropp som man inte har än. Det är det som drar ned en lite, men annars mår jag bra. Jag längtar tills jag börjar ta sprutorna och det börjar hända saker.
Sprutorna får han sedan leva med resten av livet.
– Man blir aldrig riktigt klar, men förhoppningsvis kan man ändå bli nöjd och känna att man hittat hem helt och hållet.
Samtidigt som Denise blev Leon och hittade sig själv så blev han tvungen att ta bort en viktig pusselbit i livet. Efter 16 år var nämligen hockeykarriären över.
– Det var ett väldigt stort beslut att sluta med hockeyn och sedan komma ut med det här. Att det här är slutet på något jag haft och början på något nytt är lite läskigt, men jag har fått tid på mig och har fortfarande tid att vänja mig. Hockey har varit mitt liv i 16 år så abstinensen kommer säkert.
Att berätta för lagkamraterna i Leksand var något som han länge sköt upp, men till slut gick det inte längre.
– Jag fick diagnosen i december, mitt under säsongen. Då visste jag att jag inte skulle spela mer, men jag tänkte att det kanske fanns spelare i laget som inte skulle reagera bra på det. Jag ville inte riskera att sabba något under säsongen så jag väntade till lagmötet vi hade efteråt. Det var sista chansen. Tränaren skulle avsluta och frågade om det var någon som hade något mer att säga. ”Ja, förresten jag har en grej” haha, så kastade jag ur mig det. Jag hade målat upp väldigt många negativa scenarion, men när jag väl slängde ur mig det så tyckte de bara att det var kul för mig. Alla kom fram och kramade mig också.
Beskedet landade bra hos alla och Leon säger sig ha ”hopp för mänskligheten” efter det han gått igenom den senaste tiden. Vardagslivet med flickvännen Jonna i Valbo börjar sätta sig även om namnbytet inte gått igenom hos Skatteverket än och orsakar vissa missförstånd under arbetsintervjuer bland annat. ”Från damhockey till herrtoan” som det står på hans blogg.
– Det är mycket sånt man funderar över, vilken toa man ska gå in på när och var man ska byta om. Det är sådant som kommer att komma i vardagen.
Till sist, varför just Leon?
– Jag började med att tänka på när jag var liten och vi lekte ”mamma, pappa & barn”. Jag skulle alltid vara pappa och tänkte på vad jag hette då, men det var ju allt möjligt. Sedan frågade jag mamma om vad jag hade hetat om jag hade fötts som kille och hon svarade Leon efter någon gammelfarfar. Det naturliga hade varit Denise till Dennis och jag ville ha någon slags koppling. Jag har hetat Denise Linnéa så då tänkte jag att jag byter till Leon Dennis, säger Leon Reuterström.