Sorry tjejer, elitserien får vänta
Om det finns förluster som inte spelar någon roll så var OS-finalen mellan Sverige och Kanadas damlandslag faktiskt en sådan. Norduppländskan Gunilla Andersson fick äran att tröstmåla till 1-4 i slutperioden och var säkert glad för det, men den stora bedriften var ju att laget bara hade nått finalen.
finalmatchen var den som jag i första hand kommer ihåg - och den som berörde.
Stora svenska idrottsprestationer utöver det van-liga är något som får mina ögon att tåras och visst kom det en skvätt under den magiska drabbningen mot jänkarna.
Jag var säkert inte ensam. Två miljoner svenskar bänkade i alla fall sig för att se bragdmatchen.
Till och med den annars utåt sett hårde Niklas Wikegård lät rörd på stämbanden.
För det som hände i Palasport Olimpico var en skräll ut-över det vanliga.
Underläget med 0-2 en bit in på andra perioden åts upp av två smått klassiska mål av Maria Rooth.
Först reducerade hon till 1-2 med en backhand bakom ryggen och kvitteringen till 2-2 kom via ett skott i krysset, i spel fyra mot fem.
Straffläggningen tog vid och där blev Kim Martin i målet rena väggen.
Efter att röken skingrats försökte Maria Rooth berätta om det hela, men det gick inte.
- Jag är så sjukt stolt över detta laget, sade Rooth, innan det tog stopp och tårarna tog överhanden.
Att kalla OS-silvret för mirakel är definitivt inte att ta i. Dessutom var det ju ett mirakel som hade inspirerat Damkronorna, OS-guldet USA:s collegegrabbar tog mot Sovjetunionen i Lake Placid 1980.
Silverhjältarna firades med pompa och ståt, som sig bör, vid hemkomsten, men ganska snabbt kom en vardag och den vardagen heter, för de allra svenska landslagsstjärnorna i damlandslaget, division I.
Bronset fyra år tidigare räckte inte för en elitserie och silvret i fjol var inte heller det nog.
Men Svenska hockeyförbundet ska inte anklagas. Det finns fortfarande inte tillräckligt många bra spelare och lag för att få tillstånd något som är värt att kalla en elitserie. Den översta toppen är givetvis elit, men många av spelarna därunder håller inte samma kvalitet.
Tyvärr.
Inte heller skulle en förändring i seriesystemet inne-bära att publiken skulle strömma till arenorna.
Damcupen i Solna, där fyra av landets bästa lag deltog, lockade mellan 39 och 95 personer till matcherna. Men jag klandrar inte dem som inte var där. Det är långtifrån alla matcher som är särskilt spännande.
SM-semifinalen mellan de slutgiltiga mästarna AIK och Örebro slutade 12-1 efter att Gnaget vunnit skotten med förkrossande 70-12. Och då ska man ha i åtanke att samma Modo slog Jönköping Queens med 12-0 tidigare i samma slutspel.
Ja, ni hör ju. Det brister i kvaliteten och det rejält. Elitserien borde inte vara något alternativ just nu.
Men på sikt kommer lagen under den absoluta toppen bli konkurrenskraftiga, och för att få till det är en elitserie ett måste. Och det i sin tur ett måste om spelarna ska utvecklas och för att Sverige även i fortsättningen ska kunna vara med och konkurrera med de allra bästa nationerna i VM och OS.
Till sist: Sverige ställs, som så många gånger förr, mot Finland i bronsmatchen i den just nu pågående VM-
turneringen i Kanada. Det är klart att det spelar roll hur det går i den bataljen, men den kommer inte väcka några större känslor, varken hos mig eller de flesta andra svenskar.
Några tårfyllda ögon blir det definitivt inte.
Så jobbar vi med nyheter