I helgen avgjordes Finnkampen i Stockholm, en friidrottsklassiker som firade 90-årsjubileum. En tävling dit många på nationell elitnivå har som målsättning att komma varje år. Som väntat blev det en storseger för Sveriges herrar (231–179) – medan det lika väntat blev tuffare för de blågula damerna som föll med 193,5–213,5.
En seger och en förlust alltså. Vad kan man dra för växlar av det? Hur mår egentligen svensk friidrott för tillfället?
Jag pratade lite grann med experten – och oraklet – A Lennart Julin om det här uppe på pressläktaren under tävlingens gång (ja, han tog manuella tider på alla lopp och antecknade alla resultat) och han nämnde att svensk landslagsfriidrott faktiskt tog fler medaljer i år på mästerskap (om man räknar in ungdom och junior) än på bra länge, vilket visserligen borgar gott inför framtiden.
Men som bekant har det varit skralare på seniorsidan där Angelica Bengtsson fjärdeplats (stavhopp), Daniel Ståhls femteplats (diskus), Abeba Aregawis sjätteplats (1 500 m) och Khaddi Sagnias sjundeplats (längdhopp) var det som stack ut på VM i Kina.
De stora affischnamnen saknas helt enkelt i svensk friidrott just nu – och det är väl det som gör att sporten i mina ögon bara mår halvbra. För förutom att stora sportsliga framgångar ger ett helt annat intresse och medial uppmärksamhet så påverkar det också värdet hos de stora tunga sponsorerna som till stor del bygger upp verksamheten.
För att nämna en siffra så hade svenska friidrottsförbundet 2009 intäkter på över 54 miljoner kronor. I fjol, med betydligt färre stora sponsorer, landade intäkterna på mer blygsamma 36 miljoner kronor.
Jag minns på 2000-talet när Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och Christian Olsson levererade medaljer som på löpande band. Den tiden är som ni vet sedan länge förbi.
A Lennart Julin ser inga självklara efterföljare i dag, men betonade att både Holm och Bergqvist var i 24–25-årsåldern när de slog igenom internationellt och att den möjligheten finns även för Bengtsson, Ståhl och Sagnia i fall de får träna på och vara skadefria då de fortfarande inte kommit upp i den åldern.
Men för att de ska klara av det krävs det så klart satsningar. För att bli bäst, det kostar. Mycket. Det är bara att titta på Uppsalas just nu största friidrottare, Erik Hagberg som har både en agent, en smärtspecialist, en massör och tränare i sitt stall. Sånt kostar pengar och då är ändå Hagberg på en låg Sverigeelit-nivå.
För att nå högst krävs bästa klass på allt runtomkring och kunna tävla och träna med världseliten. Just nu finns inte de resurserna på samma sätt på förbundsnivå och därför tror jag att det kommer att dröja ett tag till om det någonsin kommer fram så stora namn som var fallet på 2000-talet.