Själv blev jag dock inte jätteförvånad när jag nåddes av uppgifterna i dag.
Redan förra året satt det långt inne om han skulle fortsätta eller inte – och nu har han uppnått en av sina stora drömmar då han har fått spela i allsvenskan.
Sedan i juni har han visserligen funderat och våndats över hur han ska göra med ett liggande kontraktsförslag framför ögonen.
Problematiken är välkänd – även om han inte själv vill säga det rätt ut.
Hustrun Ebba är partiledare för Kristdemokraterna och ska nästa år gå in i en valrörelse med låga opinionssiffror – något som kommer krävas enormt mycket jobb. Och där hemma finns som bekant två små barn.
Det som gjorde att Niklas Busch Thor ändå väntade så pass länge var – som jag har förstått det – kärleken till fotbollen och Sirius. Något som manifesterades tydligt genom tårarna efter 2–0-segern hemma mot Djurgården senast.
Jag skrev iUNT den första texten texten när han värvades "hem" från Frej hösten 2013 på en idrottsplats i Älta (Sirius damer spelade där) – och har sedan dess bara gott att säga om Busch Thor som alltid har varit rakryggad och tillgänglig oavsett om det har gått bra eller dåligt sportsligt. För att inte nämna hans egen sjukdomsproblematik med epilepsi och hjärtproblem.
Framöver har jag dock lite svårt att se hur Sirius ska finna en bättre lagkapten och ambassadör för klubben. Särskilt nu när även två andra av lagets stora profiler i form av Andreas Eriksson och Ante Björkebaum valt att lägga av (och en tredje i form av Kingsley Sarfo har sålts till Malmö FF och försvunnit).
Vem som tar över kaptensbindeln till nästa år kanske är lite tidigt att säga något om redan nu, men den assisterande lagkaptenen Christer Gustafsson lär ligga bra till eller möjligen Moses Ogbu om han väljer att förlänga.
Men det är en bit kvar till nästa säsong.
Till sist vill jag bara önska Niklas Busch Thor all lycka framöver och hoppas att han får ett rejält avtackande för sina insatser i Sirius sista hemmamatch mot Malmö FF om två veckor. Det är han värd.