Under måndagsmorgonen bombade Fotbollskanalens Olof Lundh ut att Erik Hamrén väljer att lämna uppdraget som svensk förbundskapten efter EM. Det fick fart på förbundet som ordnade en presskonferens redan vid 13-tiden.
Min spontana känsla var då, när jag läste nyheten yrvaken i min smart phone, att Hamrén fått signaler om att Zlatan Ibrahimovic (som nästintill på egen hand tog Sverige till sommarens EM) lägger landslagskarriären efter sommarens mästerskap – och att beslutet då blev lite enklare. Att under de förutsättningarna gå in i ett tufft VM-kval mot Frankrike, Holland, Bulgarien och Vitryssland (och slagpåsen Luxemburg) trodde jag då fick Hamrén att bestämma sig definitivt.
Om det visar sig vara sanningen, eller om det bara är så att det är ett beslut ”som har mognat fram” lär framtiden utvisa.
Hur som helst tycker jag att Hamrén gör rätt, både för sin egen skull (får sluta med någon slags heder i behåll i stället för en trolig VM-kval-förlorare) och för att landslaget behöver ha in en ny röst för att göra plats för en kommande generationsväxling/utstädning.
Det viktigaste, enligt mig, är nu att förbundet utifrån en grundlig kravprofil bestämmer sig för hur landslaget ska spela och sedan göra en rejäl utvärdering av aktuella spelare. Därefter hitta en tränare/förbundskapten som passar in och kan driva det arbetet. Ganska basic egentligen.
Men redan nu spekuleras det så klart om ett antal namn där Jörgen Lennartsson (IFK Göteborg) och Henrik Larsson (Helsingborg) ses som de starkaste kandidaterna. Nu vet jag inte hur förbundet tänker kring sin kravprofil (om de ens har någon), men med tanke på det resultat som Håkan Ericson har gjort med U21-landslaget så borde han i mina ögon ligga mycket bra till.