Matchutvecklingen var slående lik det första derbyt. Då var det Storvreta för hela slanten från den första till den sista minuten. När Sirius nu gjorde 1–0, 2–0 – och 3–0(!), efter bara fem minuters spel så var grunden lagd till kvitterat i derbymatcher. Men någon liknande utspelning blev det inte. Men när matchen summerats och endast ett mål skilde lagen åt är analysen lätt att göra; inledningen blev avgörande. Medan samtliga i Sirius var heta från start var det bara assisterande tränaren i Storvreta, Hannes Öhman (som snackades ut sig efter en och en halv minut) som tänt alla cylindrarna. Men det var nog snarare så att han var lite ur balans. Och det är inte svårt att förstå.
Den tysta minuten innan matchen för tragiskt bortgångne ordföranden Mats Åkerlund var värdig en stor idrottsledare, och givetvis lämnade den ingen i Storvreta oberörd. Och det tycker jag märktes i inledningen.
När Storvreta – i alla fall på papperet – har spetsen tycker jag Sirius har en bättre bredd. Man har lite fler alternativ att jobba med när man kommer bakom förstafemmorna. Men framförallt har blåsvart form. Håller den i sig kan det räcka långt. Hur långt? Ännu svårt att säga, men laget uppträder mer som ett slutspelslag än en nedstigningskandidat. Det ser solitt ut.
Förutom fyra vinster har man hämtat hem poäng från svåra bortaresor till Mullsjö och Mölnlycke under de sex senaste omgångarna. Och saken är den att Sirius inte behöver ut och röra på sig speciellt mycket i säsongsavslutningen. Av de nio avslutande matcherna är sju i IFU Arena. Enda bortaresorna går till Solna och Umeå.
Nu parkerar Uppsalalagen på varsin sida om slutspelsstrecket. Hemmaschemat och formen talar för att Sirius. Storvretas trumf på hand är att man har två matcher färre spelade.
Den här säsongen har vi ytterligare ett derby att se fram emot. Att det kan bli oerhört viktigt behöver jag inte nämna.