Förra säsongen var Sirius kryssgladast i superettan med 13 oavgjorda på 30 matcher. Då handlade det om många sent insläppta mål i slutminuterna.
I år upplever jag att det finns en helt annan psykologiskt stabilitet. Och jag vet att laget och mentale coachen Curt Engquist har jobbat mycket med just den biten.
Första säsongen i superettan var det hemmaspelet som spökade. Det fixade man till. I fjol var det de sena målen. Det har man undvikit hittills.
Så varför blev det bara oavgjort mot Värnamo? Ett lag som tidigare passat Sirius ypperligt.
Jag vill nog hävda att det handlar om något så opsykologiskt som mittfältet (framför allt i första halvlek) – där Sirius ofta får energi i sina matcher med sitt snabba och varierade passningsspel. Niklas Busch Thor, Christer Gustafsson och framförallt Kingsley Sarfo är i mitt tycke motorn i Sirius anfallsspel, men i de två senaste matcherna har lagdelen taktiskt manövrerats bort av motståndaren. Både mot Dalkurd senast och nu mot Värnamo möttes de av ett helt annat presspel än vad de har varit vana vid tidigare. Sirius körde fast. Gång på gång. Motorn gick på halvfart kan man säga.
Här måste Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf hitta ett motdrag framöver. Men att det ska bli 13 oavgjorda även den här säsongen låter jag vara osagt, men risken finns om inte något görs. Det är uppenbart.
Jag skrev innan matchen att jag tycker att Värnamo ser bättre ut den här säsongen, och det håller jag fast vid. Fler (topp)lag kommer tappa poäng på Finnvedsvallen i år, det är min känsla efter den här 0–0-matchen.