Efter den kollektiva nationella inflationen i ungdomsfotboll i och med U21-EM förra året fick plötsligt merparten av nationen för sig att det här med herrfotboll i OS var en bra grej. Sanningen är att ingen någonsin brytt sig om den låtsasturnering som hålls under de olympiska ringarnas fana var fjärde år. Är det någon som vurmar för herrarnas medverkan såhär en vecka senare? Någon?
I och med att alla strålkastare riktades mot herrarna så har Pia Sundhage i lugn och ro kunnat bygga sitt lag inför turneringen. På damsidan handlar det om en turnering i paritet med både EM och VM. Jag ska erkänna att efter debaclet i Kanada förra sommaren och den något krångliga vägen till OS så trodde jag inte direkt på det här landslaget. Efter 5–1-förlusten mot Brasilien i gruppspelet har dock Pia Sundhage dragit tillbaka alla pjäser på den gröna mattan och lyckats tråka Sverige till en semifinal. Tråkigt eller inte, det är resultaten som räknas och det här är en rejäl fjäder i hatten.
Extra glädjande för Uppsala tycker jag har varit att få se Linda Sembrant spela sin bästa fotboll. Den där storförlusten mot Brasilien kom när ”Sempan” satt bänkad, något som inte lär vara aktuellt i semifinalen. Sverige har allt att vinna mot en hemmanation som kommer att spela under rejäl press. Oavsett hur det går så ser jag den här turneringen och vinsten mot USA som en rejäl revansch för det uträknade laget. En revansch för hela den svenska damfotbollen.