Petter Northug snodde guldet, men det var bara på papperet. Den riktige vinnaren är Johan Olsson. Han var den bäste skidåkaren över fem mil.
Hade tävlingen avgjorts med individuell start så hade Northug varit – tja, vad han blivit? 20:e man kanske. I bästa fall ...
Norrmannen är förstås unik, det han gjorde var fantastiskt – inget snack om det, men det är tragiskt när det är så stor nackdel att ligga först i spåret och att göra det som sporten faktiskt går ut på: att åka skidor så snabbt kan man under fem mil.
Jag har mer och mer accepterat masstarterna, men jag föredrar fortfarande intervallstarten – och det detta gäller särskilt på en så lång distans som fem mil.
Johan Olssons prestation var makalös. Han var den som drev upp tempot efter den första milen. Ingen drog fältet som Olsson. Den ende som kunde konkurrera om titeln tävlingens dragkung var Anders Södergren, som är min favoritåkare genom alla tider.
Nu tar både Södergren och Olsson farväl från sådana här sammanhang och det känns väldigt vemodigt.
Sveriges insats under VM har varit otrolig. Aldrig tidigare har landslaget tagit så många medaljer (nio) under ett mästerskap, men jag rankar ändå Oberstdorf 1987 som större. Då tog Sverige tre guld genom Marie-Helene Westin, Thomas Wassberg och herrarnas stafettlag. Dessutom två silver och tre brons. Och då existerade inte någon sprint ...
VM 1989 i Lahti (tre guld, två silver och två brons) och VM 1991 i Val di Fiemme (två guld, fem silver och ett brons) rankar jag som minst lika bra som Falun 2015.